En av dem är Lina Wolff, och hon skriver varken deckare eller feelgood. Snarare feelbad. För det är inga romantiska rosendrömslyckliga berättelser denna prisbelönta författare präntar ner.

Lina Wolff har lyckats med konststycket att erhålla såväl Tidningens Vi:s litteraturpris, Svenska Dagbladets litteraturpris, Aftonbladets litteraturpris, Piratenpriset, som De Nios Vinterpris, Aniarapriset och Augustpriset. Ja, man bli alldeles matt. Hon skriver inte bara egna böcker, hon är dessutom översättare och nominerades till Kulturhusets Stadsteaterns Internationella litteraturpris 2020 för översättningen av ”Natt i Caracas” av Karina Sainz Borgo.

Vad finns det mer? Nobelpriset, jovisst. Kanske om trettio år?

Lina Wolff, 49, bor i Skåne, men har tidigare varit bosatt i både Italien och Spanien där hon arbetat som tolk och handelsagent. Detta spelar en viss roll i hennes böcker.

Som i den senaste, ”Djävulsgreppet”, som kom ut för ett litet tag sedan. Den utspelar sig nämligen i Florens i Italien, men även i New Orleans i USA. Om de ganska speciella huvudpersonerna får man inte veta så mycket egentligen. Det finns inga namn, de kallar sig för Minnie och Den renlige. Sedan har vi Ben, Jennifer och Hector på andra sidan Atlanten.

Det är kring svenska Minnie det kretsar. Hon anländer till Florens där allting verkar främmande. I Florens finns mannen hon har träffat. Hur de har träffats får vi inte veta. Men hon gillar honom trots att han är så ful, ”hans ansikte ger manligheten ytterligare en dimension” (s.8). ”Han är en harmlös liten tjockis” (s.9).

Men så händer det något, kvinnor börjar uppmärksamma honom mer och mer och det är Minnie som driver på förvandlingen. Maktbalansen skiftar och det är då det börjar bli obehagligt. Minnie lider och plågas men så finner hon plötsligt en väg ut. Som kanske inte blir så mycket bättre den.

Kapitlen är korta och Lina Wolffs språk är enastående, med en berättelse som snabbt driver framåt. Ibland är det så absurt alltihop att man nästan skrattar till. Samtidigt som det är ett allvarligt ämne. En mans djävulsgrepp om en kvinna.

Blir du sugen på mer efter att ha läst ”Djävulsgreppet” vill jag rekommendera några av Lina Wolffs tidigare böcker, ”Köttets tid” och ”De polyglotta älskarna”.

Nu ska jag ut på en resa och jag tror jag ska ta med mig Eva Dahlgrens memoarer under konstruktion, ”Instrumenten”. Första delen. Eva Dahlgren, en av Sveriges största artister, var en hjältinna under mitt unga 1990-tal och fortfarande finns hon där.

Nu ska vi få lära känna henne lite bättre, inte bara som musiker, utan också som dotter, mamma, hustru, som fenomenal matlagare och astmatiker. Och som fotograf.