Marie Magnusson: Marie Magnusson: Jag fastnade för boken om renskötarlivet
Jag vet nästan ingenting om samer, jag har än så länge aldrig varit i Norrland och livet däruppe i norr känns avlägset för en smålänning som mig. Jag lade den tjocka boken med renen åt sidan och ägnade mig åt andra. Men något gjorde att jag tog tag i den trots allt. Fråga mig inte varför, men Ann-Helén Laestadius (same javisst och härstammar från en av bröderna till Lars Levi Laestadius, den kristna väckelserörelsen laestadianismens grundare, enligt tidningen Vi läser) har synts i flera intervjuer och plötsligt var det jag som drog i gång ljudboken ”Stöld” på mina lunchpromenader.
För om jag nu inget vet om samer, så kan jag ju lära mig, tänkte jag. Så blev det förstås. Det här är en sällan skildrad verklighet och Laestadius verk är dessutom spännande kan jag meddela. Med nordsamiska ord infogade i romanen och kapitelnumren skrivna på språket. Det sista till exempel, kapitel 86 blir ”Gávccilogiguhtta”.
Berättelsen börjar vintern 2008 och nioåriga renskötardottern Elsa är ensam ute och åker skidor när hon upptäcker något alldeles förfärligt. Hon blir vittne till hur en man som hon känner igen dödar hennes egen ren, Nástegallu. Han håller en blodig kniv i handen och hyssjar åt Elsa.
”Hon skidade fram på vingliga ben, fick av sig vantarna och tog örat i handen. Smekte bort snön och fick blod i handflatan. Det var inte hela örat, han hade skurit bort den yttersta delen där renmärket fanns.” (Ur ”Stöld” sid 9.)
Elsa skräms till tystnad och hon är smärtsamt medveten om att hennes ursprung väcker ett glödande hat. Hon bevarar hemligheten som kommer att påverka henne långt senare i livet. Längre fram i boken är Elsa vuxen. Hot och trakasserier har blivit vardag. Ska hon någonsin få sin hämnd? Polisen gör inget åt tjuvjakten av renar där djuren dödas brutalt. Detta beskrivs grundligt i "Stöld”.
”Stöld” bygger delvis på verkliga händelser och enligt Ann-Helén Laestadius är verkligheten ibland värre än fiktionen. Hon har under arbetets gång haft tillgång till hundra polisanmälningar.
”Varje gång det hänt något, när jag fått veta att någon fått sina renar dödade, har jag tänkt att jag måste skriva om detta. Sedan har det byggts på, med andra problem som finns däruppe och som ingen verkar bry sig om att lösa”, säger Ann-Helén Laestadius i en intervju i Vi läser nr 1/2021.
Hennes mamma växte upp i en renskötarfamilj, Ann-Helén har kusiner som är renskötare, hon har själv varit med ute mycket och vet hur det fungerar. Trots det var hon livrädd för att skriva ”Stöld”, rädd för att göra felaktiga skildringar. Sedan länge bor Ann-Helén Laestadius i Stockholm och hon kan tycka att det är skönt att inte vara i hemtrakterna när boken lanseras. Hon är rädd för reaktionerna, säger hon i samma intervju:
”Det är klart att det kan finnas människor som inte är helt förtjusta över att jag blottar konflikterna som finns där”.
