Jag såg en hel tv-serie vid nyårshelgen. Tro det eller ej. Jag brukar inte hinna med sådant. Eller prioritera kanske är rätta ordet. Jag har ju så mycket annat att göra. Som att läsa böcker till exempel.
Men jag hinner såklart inte läsa böcker i den takt jag hade önskat ändå. Min dröm hade varit två böcker i veckan åtminstone. Men den drömmen ser ut att vara långt borta. Italienska författaren Silvia Avallones senaste, ”Där livet är fullkomligt”, tog mig ungefär en hel månad. Det är ju inte klokt!
Mer italienskt. Ja, för tv-serien jag såg var italiensk.
Det handlar förstås om ”Min fantastiska väninna”, baserad på första boken av fyra av Elena Ferrante. Den så kallade Neapelkvartetten. Serien är på åtta timslånga avsnitt och spänner alltså endast kring den första boken.
Jag har alla böckerna, men har inte läst dem. Jag vet många som har läst hela serien, eller kanske bara några av böckerna, och känslorna verkar vara blandade. Vissa slukade dem medan andra tyckte att de var jobbiga att ta sig igenom.
Tv-serien är fantastisk. Den börjar i Neapel under efterkrigstiden där flickorna Elena Greco och Lila Cerullo växer upp. Det är grått, det är hårt och kallt, bitvis våldsamt. Män är ett ständigt hot.
Den tystlåtna Elena behöver inte säga så mycket egentligen, man förstår väldigt väl hur hon känner och tänker bara genom att se hennes ansikte. Hennes eftertänksamma ögon. Elena som trots allt får läsa vidare. Något inte Lila får. Orättvisan i livet. För Lila är också begåvad. Lila är ett porträtt av en mycket stark och modig flicka som går sin egen väg, om så pappan kastar ut henne genom fönstret, ner på den hårda trottoaren. Lila reser sig. Alltid.
När jag nästan besatt hade sett det sista avsnittet, som slutar exakt där boken slutar, ville jag genast se vidare. Nu väntar jag tålmodigt på nästa säsong.
Jag kan ju läsa den andra boken, ”Hennes nya namn” så länge. Den finns även som ljudbok. Men ni som inte sett första säsongen av tv-serien, se den! Se den! Om ni så bara ska titta på en enda serie!
Riktigt tjocka böcker tar emot. En sådan är ”Ett litet liv” av Hanya Yanagihara. Den väntar på mig fortfarande. Men när jag satte tänderna i ”Osebol” av Marit Kapla kändes inget jobbigt, trots modiga 811 sidor. Det är nämligen inte många ord på varje sida! Femtio sidor, eller hundra, hann jag med på en kafferast. Och boken är intressant, en berättelse om vår tid. Om människor som befolkar den lilla byn Osebol i norra Värmland. Marit Kaplas intervjuer med olika människor i olika åldrar med olika perspektiv, har kokats ner till diktliknande texter. Så mycket mellan raderna. Läs den, förra årets Augustvinnare i den skönlitterära klassen.
Jag har hunnit lyssna på Jonas Bonniers ”Knutby”. En verklighetsnära roman baserad på händelserna i Knutby. Det är fascinerande och skrämmande. Plötsligt minns man allt det där igen i klart ljus. Absolut läsvärd tycker jag.
