Marie Magnusson: Marie Magnusson: Stuart är hyllad nästan överallt
”Shuggie Bain” är en bok som jag kanske helt hade missat om jag inte hade haft det jobb jag har. Den svartvita omslagsbilden, en pojke sitter på en stolpe som nedsmutsad av fåglar, i ett kanske inte så välbärgat bostadsområde. Titeln i guldbokstäver. Dramatiskt och snyggt. Själva innehållet är kanske inte lika vackert. ”Shuggie Bain” beskrivs som en skoningslös berättelse om klass, missbruk men även om kärlek.
Romanen, som har vunnit det ansedda Bookerpriset 2020 och nominerats till National Book Award bland annat, ses mer eller mindre som ett mästerverk av många recensenter. Författare är debutanten Douglas Stuart från Glasgow. På bokens omslag jämförs han med Édouard Louis, Frank McCourt och James Joyce. Nu ska ”Shuggie Bain” även bli tv-serie.
Vi går tillbaka i tiden till 1981. Vi befinner oss i industristaden Glasgow, Stuarts hemstad alltså. Staden är nere för räkning under Thatchers järnhårda styre. Varven och stålverken ligger utspridda längs floden Clyde som rostande dinosaurier. Invånarna i staden kämpar för att överleva.
I romanen möter vi tjusiga Agnes Bain som alltid haft större drömmar än så. Hon är ämnad för något finare och bättre. Men när hennes man lämnar familjen faller allting samman. Agnes Bain står ensam med de tre barnen och försöker bygga upp en ny tillvaro i ett litet gruvsamhälle där grannarna betraktar dem med misstänksamhet och avund.
Agnes Bains medicin heter öl och vodka och hennes barn får snart ta hand om henne. Minstingen Shuggie Bain är den som håller ut längst. Han drömmer sig också bort, från gruvområdet och de hånfulla blickar som aldrig låter honom glömma att han är annorlunda. Vi möter först Shuggie Bain när han är 16 år innan historien rullas upp med start 1981.
Lovordad roman alltså, fina recensioner. Men så läser jag recensionen i tidningen Vi. Jag brukar läsa recensionerna där. De kör inte med några betyg utan med ett NEJ, JA eller NJA. ”Shuggie Bain” får ett rött och ilsket NEJ av recensenten Erik Bergqvist i tidningen Vi. Sågning alltså. Jag blir förvånad. Denna bok som höjts till skyarna. Är den inte något att ha då?
Bergqvist tycker att översättningen till svenska har gått lite väl snabbt. Han menar att debutantromaner ofta är osovrade, att författaren ofta vill ha med ALLT. Boken är för lång helt enkelt och för omständlig och även övertydlig, inte mycket lämnas kvar åt läsarens egen betraktelse.
Läs och döm själva!
En roman som har fått ett rungande JA i samma tidning är Vigdis Hjorths nya ”Är mor död”. Denna norska storförfattare brukar få gott betyg, även i Vi. Vigdis Hjorth fick sitt stora genombrott i Sverige 2016 med ”Arv och miljö”. I nya boken möter vi konstnären Johanna som nyss återvänt till norska hemstaden efter 30 år i USA. Anledningen är att maken har dött, sin familj har hon sedan länge klippt av banden till. Romanen igenom går hon igenom sin obefintliga relation till modern, inne i sitt huvud. Vad finns kvar av relationerna hon lämnade för så länge sedan?
