Marie Magnusson: Marie Magnusson: Visst är det en ensam plats
Det var inte efter allt rabalder med Linda Skugges recension i Expressen av nämnda bok som jag bestämde mig för att lyssna på den. Nej då. Jag har väntat på att "En ensam plats” av Kristina Sandberg ska komma ut hela våren.
För att jag verkligen tyckte om Maj-trilogin och för att Kristina Sandberg är en riktigt bra författare. Kan nämna för den som inte vet att hon 2014 fick August-priset för sista delen i sitt epos om hemmafrun Maj, ”Liv till varje pris”.
Jag har väntat på något nytt från Kristina Sandberg i flera år nu och visste inte att hon drabbats av många svåra motgångar privat de senaste åren. Det förklarar alltså saken.
Efter den stora succén med Maj-trilogin var hon en eftersökt författare som reste land och rike runt och pratade om sina böcker. För Kristina Sandberg visste att hon naturligtvis måste ta den här chansen, ta vara på den här möjligheten.
Det är då det händer. Hon börjar närma sig bristningsgränsen och så har hon den där smärtan som strålar ut från bröstet i armen, en hand som domnar.
Fyrtiofyraåriga Kristina hinner inte tänka på det där nu, för hon har ju så mycket att göra att hon skjuter upp mammografin. Samtidigt får hon beskedet att hennes pappa plötsligt har dött och det blir ännu mer att tänka på.
När hon väl går till doktorn får hon beskedet att hon har aggressiv bröstcancer med tre tumörer i det ena bröstet, en stor och två lite mindre. Nu följer en tid av oro, smärta, cellgifter, strålning och bröstoperation. Kroppens skörhet, tröttheten. Alla biverkningar man kan få. Så vidrigt. Skräcken att dö ifrån sina minderåriga döttrar.
Bröstcancern placerar Kristina Sandberg på en ensam plats. Inte bara Kristinas pappa dör, även hennes svärfar och till sist hennes svärmor, som hon beskriver som en kvinna med så stort kontrollbehov att det stundtals inte går att ha kontakt med henne. Kristina Sandberg värjer inte för att berätta om hur svärmor nonchalerar hennes sjukdom och tycker att det är väl inte så farligt ungefär.
"En ensam plats” är en utlämnande och ärlig text om livet, så som det kan bli. Livet med cancer, pappans gård som ska städas ur, familjen. För vem som helst kan drabbas av cancer. Därför förstår jag inte hur Linda Skugge kan förringa boken och såga den så brutalt. En recension är en recension, javisst. Naturligtvis behöver man inte tycka om en bok, men det finns en smärtgräns för vad som är värdigt tycker jag. Söker man desperat efter uppmärksamhet är det ju ett effektivt drag verkar det som.
Niklas Rådström är en annan författare som skrivit om sin cancer och sina tuffa behandlingar i ”Som har inget redan hänt” från i vintras. Mycket bra och givande läsning det också. Visst är det tungt stundtals men dessa böcker ger en tankeställare.
Drabbas man av cancer eller någon annan livshotande sjukdom är det självklart så att var och en ändå är ensam i sin situation och ska förhålla sig till det öde som har drabbat en. Det är en ensam plats.
