Nödvändig riktning framåt när trilogin avslutas
Jag trodde det var slut redan, efter förra bokens Bröderna Lejonhjärta-slut. Men janakippo/Jana Kippo, den trotsiga och stryktåliga huvudpersonen i denna numera fullbordade trilogi, tycks ha nio liv som katten. Eller Lisbeth Salander. Hon reser sig igen, borstar av sig ytterligare ett lager missöden och går vidare som i Karin Boyes dikt: rustad, rak och pansarsluten.
Karin Smirnoff gjorde litterär debut med buller och bång när ”Jag for ner till bror” kom ut för mindre än två år sedan. Hon skrev om händelser så tragiska att de skulle ha känt sig hemma i ett skillingtryck, och hon gjorde det med ett språk som briljerade i underdrifter och ironi, i ett tempo som inte ens hade tid med skiljetecken. Det var en övertygande första roman som belönades med många lovord och nominerades till Augustpriset.
I den första delen kom Jana Kippo ”hem” till sin bror och till barndomshemmet där föräldrarnas dödssynder – fadrens övergrepp och modrens undfallenhet – satt kvar i väggarna. I uppföljaren ”Vi for upp med mor” skulle modren begravas och Jana och Bror begav sig till den starkt religiösa bygd i Norrbotten där hon hade sina rötter. I mötet med den sektliknande församlingen, som lyckades rekrytera Bror och även ryckte i Janas egen själ, blev förvecklingarna ännu mer befängda och humorn ännu beskare utan att det egentligen hände så mycket på ett djupare plan. Allt gick igen och ingen försoning fanns i sikte.
Svagheten i Karin Smirnoffs för övrigt imposanta romanbygge är just den symmetriska rundgången, en sorts litterär inavel där personerna ligger för nära varandra inte bara vad gäller gener utan också gestaltningsmässigt. I det avseendet ser det till en början mörkt ut även i denna tredje del: nya nattsvarta kapitel ur Janas liv öppnas, och ytterligare manliga demoner träder fram ur underjorden. Själv går hon alltjämt genom tillvaron som en dödsängel och hinner aldrig börja älska någon förrän det är för sent. I ”Sen for jag hem” måste hon dessutom vandra vidare utan Bror, tvillingen som hon varit psykiskt sammanväxt med hela livet.
Samtidigt finns här också nya utvecklingslinjer som ger hela berättelsen en nödvändig riktning framåt. En viktig sådan är att även Jana nu börjar se och ifrågasätta vissa mönster som länge varit övertydliga för läsaren. En annan är att konstnären Jana Kippo tar alltmer bestämda steg mot nya uttryckssätt.
När den turbulenta berättelsen om janakippo blåst färdigt kommer jag inte att minnas alla de bestialiska detaljerna, men jag kommer att minnas vinddraget. Jag kommer att minnas berättelsen som en högst verklig men lite diffus plats, så där som man kan minnas ett ställe man varit på som mycket liten.
