Annons

Offer och förövare, mobbare och mobbade – alla är lika rädda

”Den röda pojken” handlar om lekar som urartar och impulsiva handlingar som får ödesdigra konsekvenser. Martin Engberg har skrivit ett suggestivt drama utan utpräglade förövare och offer, tycker Maria Store.
Bokrecension • Publicerad 24 april 2021
Detta är en recension i Smålandsposten. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Martin Engberg visar upp hela sitt register när han låter tidsplan och medvetandenivåer glida i varandra tills allt har lösts upp.
Martin Engberg visar upp hela sitt register när han låter tidsplan och medvetandenivåer glida i varandra tills allt har lösts upp.Foto: Fotograf Emelie Asplund

Barndomen är ett land som kan gestalta sig på många olika sätt beroende på vem som besöker det, och när. I backspegeln kan kittlande äventyr mer börja likna dödsfällor och oskyldiga lekar gränsa till grymhet. Martin Engbergs nya bok är just ett sådant återbesök, en barndomsskildring utan molnfria himlar. Långt från Bullerbyn.

Roman

Den röda pojken

Författare: Martin Engberg

Förlag: Norstedts

Den fiktiva orten Arberga, där ”Den röda pojken” utspelar sig, är ett litet samhälle där nästan alla känner igen varandra. Här blir det snart allmänt känt att idrottsläraren med öknamnet ”Svenne-banan” har vänstrat med Majliss i modebutiken, och detta blir sedan ett led i orsakskedjan bakom att han och hans familj trakasseras av några killar på moped, kväll efter kväll. Svens tilltagande frustration kulminerar i en tragisk olycka som fortsätter att sprida ringar på vattnet genom decennierna, från 1980-tal till nutid.

Annons

Redan från början vilar det en sorts tryckande Twin Peaks-stämning över den här historien, över den brusande forsen vid kraftstationen och barnens ödesmättade lekar där de låtsas frammana Vita damen och fråga henne vem som får leva och vem som får dö. Från olyckan skriver sig Martin Engberg sedan vidare åt många olika håll, men atmosfären tätnar snarast ytterligare i takt med att tiden går.

”Mot slutet av boken höjs suggestionsnivån ytterligare när Svens son Björn får för sig att hälsa på sin pappas älskarinna, som även är mamma till de pojkar som förpestade tillvaron för hans familj.”

Precis som i verkliga livet är många av människorna i Arberga både offer och förövare, mobbare och mobbade. De gör någon annan illa för att de känner sig kränkta, skrämmer någon annan för att de är rädda. Engbergs sätt att hela tiden kasta om perspektiv och sympatier gör det svårt att få något riktigt grepp om personerna, och ”Den röda pojken” är ibland så snål med orienteringspunkterna att den kan uppfattas som sluten, inkrökt i sin egen lilla värld. Samtidigt finns det också en etisk och estetisk konsekvens i författarens ovilja att mejsla ut rollerna.

Mot slutet av boken höjs suggestionsnivån ytterligare när Svens son Björn får för sig att hälsa på sin pappas älskarinna, som även är mamma till de pojkar som förpestade tillvaron för hans familj. Björn vet inte ens själv vad han har för motiv, och Majliss är på väg in i demensdimman och kan inte avgöra om mannen som dykt upp är hennes gamle älskare eller bara en bedragare som liknar honom. Här visar Martin Engberg upp hela sitt register när han låter tidsplan och medvetandenivåer glida i varandra tills allt har lösts upp – eller fallit på plats, beroende på hur man läser.

I ett ögonblick av klarsyn konstaterar Majliss att en människa inte kan välja vad hon formas av. Att det man skulle vilja eller behöva komma ihåg faller ur minnet medan annat klibbar sig fast ”som en fluga på ett flugpapper”. Kanske är det kärnan i den här egenartade boken.

Maria StoreSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons