Per Hägred: Olé, Olé, Olé

Växjö har, om inte ett resultat, så i alla fall ett fotbollslag. Och när det marscherar in på Myresjö arena sker det till tonerna av Ola Salos specialskrivna ”Stjärnorna i Öster”.

Men såväl Ingmar Nordström som Staffan Hellstrand har också känt sig kallade och levererat toner till laget i deras hjärtan.

Men om vi ska ta det från början.

Första fotbollslåten?

Det började nog mer med ramsor, typ "Heja Sverige friskt humör, det är det som susen gör”. Sedan skanderade Spaniards "Olé, Olé, Olé" och inget var sig likt längre. Någonstans runt 1966 var det ett ohyggligt mesigt popgäng med den outhärdligt klämkäcka sångaren i spetsen som gav fotbollsvärlden i allmänhet och framför allt Liverpool i synnerhet låten ”You’ll never walk alone”. Gary & the Pacemakers hette de.

Bajens motsvarighet är Kentas ”Just i dag är jag stark”. Det finns en ganska sorglig film där ute på nätet med ett supporter som är på lyset, eller också är det bara fake news. Vem vet?

Jag ringer upp Staffan Hellstrand för att kolla det där med Öster. Det visar sig att han blev supporter redan som elvaåring av en ren slump.

– Farsan tog mig på olika landskamper men vi hade inget lag att hålla på hemma i Nyköping, så jag valde Öster för de hade gått upp i Allsvenskan. Sedan är det så med fotboll att man sviker aldrig sitt lag. Man kan byta religion, fru, allt, men inte lag.

Han spelade in en hyllningslåt tillsammans med ett gäng supportrar i en buss i Norrköping. Låten hängde med några år, men det stora genombrottet som låtskrivare i sådana här sammanhang fick han med ”Explodera” som spelades oavbrutet under landskamper under en tioårsperiod.

– Det var som en våt dröm som gick i uppfyllelse för ett fotbollsfan som jag. Jag fick nicka in ett mål efter ett inlägg från Stefan Schwarz, jag fick hänga med laget under en filminspelning på Sicilien och jag fick en egen landslagströja med mitt namn från Tommy Svensson, som för övrigt kom från just Växjö och Öster.

Nu Öster igen. Många goa spelare. Bara i den där VM-turneringen -94 som vi så gärna minns fanns Ravelli och Björklund. Men den låten sög. Verkligen. GES sög. Då var After Shaves bättre. Men då gick landslaget rakt ner i toaletten.

Hellstrand säger att Spanien vinner. Att landslaget i dag är svagt offensivt idag. Och inte minst att "La copa de la vida" med Ricky Martin är bästa fotbollslåten. Ever.

Jag har lyssnat igenom högen med årets låter. Ska inte säga för mycket men sammanfattningen är att den suger. Gessle och GT är ok. ”Bäst när det gäller” är bra Tylösandpop liksom.

Bästa låten är Markoolios. Som väl är en grej skriven med vänsterhanden.

Jag kollar en doku om terrordåden i Paris. Den är stark. Och väldigt bra. Ingen våldsporr. Inget blod. Bara offrens berättelse. Så välgjort, så inkännande, så rätt. Där säger en av de intervjuade att musiken som spelades på stadion, där all terrorn startade, var inkluderande.

– Man blir uppfylld. Och världen utanför existerar inte i den stunden.

Så är det. Fotbollslåten. Den finns bara i ett vakuum.

Vilken låt vinner?

”Hele Danmark op at stå” med gamla popräven Thomas Helmig.

Inget har hänt sedan Sanne Salomonsen sjöng ”Den jag elsker” 1988.

Den låten vinner.

Förresten vinner Danmark fotbolls–VM.

1968. Den andre Kennedy dödas. Martin Luther King mördas. Otis Redding omkommer i en flygolycka. Street fighting med över hela kartan.

Och Who turnerar runt i USA.

Dragiga hotellrum, billig sprit i papperspåsar.

Gruppen ska sedan på arenastor, men här är de fortfarande ett garageband som utan att skämmas trashare till tre av Eddie Cochrans låtar och får Allen Toussaints ”Fortune Teller”, som Stones kapat tidigare, att låta som en skräckfilm.

Det är rått, det är rätt.

Det är Pete Townshends väderkvarnar till armar som vevar på med gitarren i skarpt läge och en Keith Moon som petat i sig så många lustiga piller att trumsolot i ”Snövit och de sju dvärgarna” framstår som nåt som hör hemma på dagis.

Inspelningen från New York var tänkt som en liveplatta, bekostad av managern Kit Lambert.

Kom inte ut.

Synd.

För den hade ju överklassat mesiga liveinspelningar som Kinks ”Live at Kelvin hall” och Beatles ”At the Hollywood bowl”.

Det var först året därpå som Rolling Stones satte en slags ny standard med ”Get yer ya ya's out”.

Det här är en av de viktigaste liveplattor som getts ut.

En 33 minuter lång ”My generation” säger allt.