Olga Ravn utforskar gränsen mellan levande och död materia
De anställda
Författare: Olga Ravn
Översättare: Johanne Lykke Nahderehvandi
Förlag: Wahlström & Widstrand
Sällan har jag läst en roman med mer suggestiv naturskildring än Stanisław Lems science fiction-klassiker ”Solaris”. På planeten den handlar om finns ett hav – Oceanen – som utöver organiskt liv också verkar ha ett slags medvetande. Den danska författaren Olga Ravns nya roman ”De anställda”, sublimt och vackert översatt av Johanne Lykke Naderehvandi, har flera beröringspunkter med ”Solaris”. Den presenteras som ”En arbetsplatsroman från det 22:a århundradet” och innehåller en hel del mystifierande miljögestaltning – även här är gränsdragningen mellan död och levande materia osäker.
Miljöerna presenteras av besättningen på ”det sextusende skeppet”. De avger var och en ett vittnesmål inför en anonym kommitté, som vill kartlägga reaktionerna efter att ett antal märkliga ”föremål” har hämtats från planeten Nyupptäckten. Hur föremålen är beskaffade och ser ut verkar ligga i betraktarens ögon. Vid något tillfälle får jag associationer till de slemmiga tentakelslingrande insektsmänniskopupporna i Matrix-filmerna. Något halvlevande hänger i luften, hotfullt, lägger ägg, kan eventuellt vara ”en hona”.
”Eller handlar alltihop om projicering? Ett slags önsketänkande, besvärjelser, desperat magiskt tänkande som med en viljeakt försöker upphäva gränsen mellan liv och död?”
Att vissa vittnesmål fattas i nummerserien är en av många detaljer som skapar en oroande känsla: varför har exempelvis berättelsen från vittne nr 1 makulerats eller försvunnit? Och varför finns det två vittnesmål nr 54 och 57? Materialet är inte ens i kronologisk ordning. Något skevar med dokumentationen.
Det är filmiska scener som beskrivs, både från den främmande planeten och från platsen där ”föremålen” förvaras. Scenrummen ger en känsla av obehaglig abstraktion, en kuslig kulisskänsla. Planeten Nyupptäckten är en dal med vindruvor och träd; ”våta och glittrade som i en av katalogerna ni har gett oss”. Naturen tolkas alltså distanserat, i relation till propagandafoton snarare än som direkt upplevd verklighet.
Men samtidigt väcker föremålen starka känslor hos besättningen, eftersom de möjligen har ett medvetande. Eller handlar alltihop om projicering? Ett slags önsketänkande, besvärjelser, desperat magiskt tänkande som med en viljeakt försöker upphäva gränsen mellan liv och död? Det är ungefär samma fråga som ställs i Stanisław Lems ”Solaris”.
Ravn gestaltar alltså inte bara attraktionen utan också främlingskapet som uppstår mellan levande och möjligen levande varelser eller objekt. Att alla vistas i en konstruerad värld där ingen förstår vad som är dött och vad som lever, eller möjligen både och, gör några av vittnena osäkra på om de själva är mänskliga eller inte. En av dem beskriver sig som ”Bara till hälften mänsklig, av kött och teknik. För levande.” Eller är det en AI vi talar om? En aningen förvirrad AI som försöker få ordning på sin egen identitet och sin plats i världen?
De tre kategorierna av varelser – människorna, de ”människoliknande” och objekten – tycks dessutom kommunicera. De försöker samarbeta, och även om det görs taffligt så är de nyfikna, trevande och fascinerade. De stöter inte omedelbart bort den Andre med våld och aggression, som det brukar gå till i vår verkliga värld.
”Jag har en invändning mot romanen, och det är att den tappar trovärdighet när det gäller den vetenskapliga forskningen ombord på skeppet.”
Men nyfikenheten går hand i hand med sorgen. Vi befinner oss trots allt ombord på ett slags Aniara. Eller i en av de mest smärtsamma scenerna från filmen Blade Runner, där ”replikanten” gråter över artificiella förluster. ”Varför har ni gjort dem så mänskliga till utseendet?”, är en fråga som en mänsklig varelse på det sextusende skeppet ställer om en människoliknande. Och vem är egentligen vem? Människan minns normala intryck – ”vita gardiner som fladdrar i en varm bris” och ”barnvagnspromenader” – men vid närmare eftertanke kan även de mänskliga minnena lika gärna vara fragment ur ”undervisningsmaterialet”.
Jag har en invändning mot romanen, och det är att den tappar trovärdighet när det gäller den vetenskapliga forskningen ombord på skeppet. Att låta de anställda handskas med främmande föremål utan vetenskaplig översyn känns inte sannolikt, det blir för symboliskt, sagoaktigt, flummigt på fel sätt. Ljuset de berättar om skulle kunna vara radioaktiv strålning eller vad som helst, och jag tvivlar på att ansvarsfulla överordnade avstår från att mäta eller kartlägga sådant. En högteknologisk civilisation med överlevnadsinstinkt borde analysera materia de samlar in från en främmande planet, inte bara insupa och dokumentera vaga stämningar, ljus och dofter som föremålen utstrålar.
Men samtidigt är det just den poetiska drömkänslan som gör romanen så ödsligt filosofisk. ”Vad har jag kvar annat än minnena från en förlorad jord?” frågar någon förtvivlat. Det kan räcka med att byta ut ett ord, från förlorad jord till förlorad värld, för att ge en existentiell bild av människolivet här och nu. Vem lever inte, i synnerhet i våra dagar, i en sorgsen känsla av ”Paradise Lost”?
