Personlig debut om älven och den svenska vattenkraftens pris

”Två hål i väggen”. Jag läser Jannete Hentatis debutbok ”Älven i mig” och påminns om Vattenfalls reklamannonser från när jag växte upp. Hur enkelt det var med el på den tiden. I alla fall för de av oss som inte tvingats flytta för att älvarna i något odefinierat ”Norrland” skulle dämmas upp och förses med kraftverk.

Vi stod på skolavslutningarna och sjöng ”låt sista älven som brusar i vår natur, brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur” ur Evert Taubes ”Änglamarken” (eller Himlajorden om du vill) och förstod inte vad det betydde. Samtidigt byggdes vattenkraftverk i Norrlands älvar, jag hajar till när jag inser att det finns nästan 2000 i Sverige.

Rastret över hela berättelsen är Hentatis eget sökande efter tillhörighet – hon vill höra till en plats. Efter en semester på Fårö, denna närgånget beskrivna och förtrollade plats i Sverige, börjar hon styra lediga stunder mot Lule älv. Där barn hon lekt, där hennes mamma lekte som barn, och där utbyggnaden av vattenkraften har förändrat stora områden till förmån för elproduktionen. Hon möter älvarna, de enorma fejkade insjöar som fördämningarna gett upphov till. Hon möter människorna som på olika sätt påverkats av ”södra Sveriges” behov av el. Det är lite rörigt med alla namn, så jag börjar tänka på boken som ett grundligt utfört personligt reportage.

Hentati målar bilder så skickligt att jag känner lukterna, kylan i ett tält en tidig morgon, känslan av enorma vatten framför mig. Hon hittar en skampunkt: morfar var ”vattenfallare”. Många var det, upptäcker hon. Många människor har av försörjningsskäl arbetat för Vattenfall – med den lite ironiska följden att deras egna hemman och renars betesmarker förstörts.

Hentati är i grunden socialantropolog, och det rent akademiska skrivandet tar ibland över. Egentligen inte för att det är akademiens språk, utan för att dispositionen ibland haltar. Det tar helt enkelt för lång tid innan läsaren får återknyta med författarens egen resa. Men det gör inte så mycket, författarens resa är som älven, den stannar aldrig. Man kan inte gå ner i samma flod två gånger och det tycks gälla älvar också, även om de är kalla att bada i.

Det får vara exakt så komplicerat som det är. ”Älven i mig” är inte en aktivists inlägg. Vi behöver el, vi behöver mer och mer el till alla våra saker och till klimatomställningen. Men det har ett pris. Det kostar inget för alla, men det kostar något för någon. Vad är vi som samhälle beredda att offra för att många av oss ska kunna fortsätta leva i total bekvämlighet med låga elräkningar? Ganska mycket, vad det verkar.

Vi vill vara snälla mot samerna, men inte på bekostnad av elbilen som får oss att känna oss klimatduktiga. Parallellerna är många. Vi vill att alla ska kunna leva på sin lön, men vi vill ha middagen hemcyklad. Vi jobbar oss till utbrändhet för att kunna betala för våra bostäder och sedan orkar vi inte städa våra egna hus.

”Älven i mig” berättar en version av den historien: hur vi aldrig får nog, aldrig är beredda att i solidaritet med andra människor ge avkall på våra ständigt växande behov, eller oftast vad vi ”villhöver” – förväxlingen som sker när vi vill ha något och börjar betrakta det som ett behov snarare än en önskan. Vi ser inte längre skillnad på vad vi vill ha, och vad vi faktiskt behöver. Jag tror tyvärr att Jannete Hentati inte bara skrivit en bok om älvar och vattenkraft, jag tror att hon skrivit en bok om ett Sverige som förändrats i sina grundvalar.