Det skrivs mycket om Sápmi just nu. Litteratur och filmer gestaltar en del av vår historia som är allt annat än smickrande för den svenska staten. Det är hisnande och hemskt hur mycket av övergreppen som skett mot samerna som har tystats ner och hur lite som förmedlas i den svenska skolans historieskrivning. Det har varit en osalig blandning av förakt och exotism. Men nu verkar något ha hänt och tystnaden tycks på väg att brytas.

Moa Backe Åstots debut ”Himlabrand” är en del i den nya kören av röster som skriver om samer i en föränderlig nutid. I pojken Ántes liv är den samiska traditionen stark, självklart ska han som familjens enda barn ta över arbetet med renarna. Men så förändras något, han börjar känna något annat, något mer än bara vänskap till sin bästa kompis Erik. Det är en smärtsam process och den blir inte mindre svår av att utspela sig i en grabbig manlig miljö. Ànte hör gubbarnas föraktfulla prat om fjolliga män och då håller han, begripligt nog, inne med sina känslor. Men till slut måste han ändå konfronteras med sitt liv och bejaka sig själv.

På ett plan är boken en ”komma ut-utvecklingsroman”, som så många andra tonårsböcker. Det som gör boken speciell är att den konfronterar arvet, släkttraditionerna och uråldriga historiska band som binder en till platsen och livsstilen. Allt som även Ánte brinner för i stark kontrast till att vilja bryta sig loss och våga vara den han verkligen är. Kan en same vara bög?

Ett tonårsliv med föräldrafritt, hångel och fyllor kontrasteras mot lyriska naturskildringar: ”Tallens bark knastrade mot mössan. Snön började kännas hård, fukten försökte tränga sig in genom täckbyxorna. Kylan stack i kinderna. Nattetid var hela skogen frusen – renarna var det enda som var varmt.”

Av en slump ramlar Ànte över en rasbiologisk bok med hemska fotografier över nakna samer och de skallmätningar som pågick ända in i vår egen tid.

Fast historien har berättats för mig åtskilliga gånger förut blir den inte mindre fasansfull. Tvärtom, jag blir otäckt medveten om hur bilden som man nästan nedärvts med är etsad i minnet. Vildmarksromantik, kåtor, renar och färggranna kläder sitter sedan småskolan och tack och lov att det kommer nya berättelser från Sápmi. Också skildringar som tar fasta på traditionen och som vågar ifrågasätta normerna. Det otäcka är att statens kolonisering av Sápmi aldrig har upphört helt. Det är både i verkligheten och i fiktionen som gränserna flyttas fram en aning.