Sensationerna duggar alldeles för tätt i Lapidus ”Paradis city”

”People are strange when you´re a stranger” – den klassiska The Doors-raden från 1967 är central för all litteratur som vill vara inkännande på riktigt. Inte bara iakttagande utifrån, lite på låtsas. De bästa exemplen på autentiska inifrånskildringar från de utanförskapsområden, som blivit så vanliga att försöka återskapa inom samtida kultur, är sannolikt de två diktsamlingar Yahya Hassan hann utkomma med innan sin alltför tidiga bortgång. Har man läst hans poesi så blir det väldigt svårt att ta, exempelvis, Jens Lapidus' försök i genren på något större allvar. Han är, och kommer alltid att vara, vit medelklass som haft viss framgång med ett antal böcker, kunnat byta karriär från jurist till författare – men kommer aldrig att låta som en ung man uppvuxen under tuffa förhållanden i Rinkeby. Sedan spelar det ingen roll hur mycket förortsslang han spottar ur sig. Redan första sidan av Lapidus senaste bok, ”Paradis City”, illustrerar vad jag försöker säga: flos (arabisk slang för pengar), shuno (slang för snubbe) – inte ens inshallah (muslimskt för ske Guds vilja) räddar Lapidus – det här låter ändå mer som något som tänkts ut nere på Stureplan än en äkta replikföring utanför den sunkiga lya ute på Järva-fältet där bokens huvudperson Emir och hans kompis Isak står i begrepp att storma in i för att råna ett pokergäng i bokens öppningskapitel.

Det är 2025 och speciella ”särområden” har upprättats där brottsbelastade, oftast arbetslösa invandrare, bor, eller förvaras snarare. Järva-fältet i Stockholm, bokens Paradis City, är en sådan enklav. En veritabel no-go-zone dit ingen människa med självbevarelsedriften i behåll skulle bege sig. När den kvinnliga inrikesministern ändå envisas med att hålla valtal där utbryter kravaller och hon kidnappas av en muslimsk terrorgrupp. Polisen vill pröva oortodoxa metoder och den forne MMA-fightern Emir som sitter anhållen får erbjudande om att försöka rädda henne. Han står under hot om livstidsstraff men utlovas straffbefrielse om han fixar fram ministern och tidsutdräkten polisen ger honom är fem dagar.

Utifrån detta konventionella, om än lite väl fantastiska, intro skapar sedan Lapidus en roman som tidigt blir alldeles för mycket av allt – ”stopp!”, vill man utropa när hemlighet efter hemlighet avtäcks och ingen synes vara den man först trodde. Vad som skulle kunnat bli en intressant dystopi förvandlas relativt snart till en berg- och dalbana där klichéerna duggar så tätt att man tror att det här egentligen var tänkt som en ironi över den genre som Lapidus själv varit med om att skapa, men så är det nog inte – tyvärr – och stickspår och bihandlingar löper genom boken så man blir alldeles yr i mössan. För att inte tala om persongalleriet som är så omfattande att det får porträttsamlingen på Gripsholms slott att framstå som ett hembygdsmuseum.

Att det oväntade inträffar är förstås nödvändigt för dramaturgin i en spänningsroman, men när sensationerna duggar så här tätt känns plötsligt det där med överflödets förbannelse närmast som en underdrift.

Två Jalla! Jalla! av fem.