Annons

Slowgold förfinar sitt vackra uttryck ännu ett snäpp

Slowgold fortsätter att utmana vemodet på sitt sjunde album. Amanda Werne skriver låtar om kärlek som är lika sprungna ur vemod som att våga resa sig.
Skivrecension • Publicerad 20 april 2022 • Uppdaterad 21 april 2022
Detta är en recension i Smålandsposten. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Amanda Werne ligger bakom artistnamnet Slowgold.
Amanda Werne ligger bakom artistnamnet Slowgold.Foto: Hossein Salmanzadeh/TT
Pop

Slowgold

Album: Kärlek

Skivbolag: Playground

Det har alltid vilat ett nordiskt och ödsligt vemod över Amanda Werne och hennes Slowgold. “I åratal, väntan på ljuset och en lycklig resa mot mörkret. Att äntligen få se dig”. Första raderna på nya och sjunde albumet lyckas kapsla in i hela Slowgolds väsen och textvärld.

Werne låter mer influerad av 80-talets mörkaste hörn än vanligt. Kanske främst den ödesmättade och dramatiska produktionen som kan hittas på album som The Cures mästerverk “Disintegration” och i favoriterna Cocteau Twins drömska pop.

Annons

Wernes röst är lika änglalikt vacker som smått olycksbådande i sina mest nedtonade stunder. Samtidigt omsluter och omhuldar hon dig med en varsamhet som aldrig känns falsk. Det är också en trygghet att spåren från en av hennes idoler Hope Sandoval i avsomnade Mazzy Star fortfarande är närvarande.

Slowgold förfinar hela tiden sitt uttryck. Alla bandets album har ett tema eller försöker åtminstone hitta en övergripande känsla – “Glömska”, “Drömmar”, “Mörkret” är några tidigare titlar. Om förra albumet “Aska” är vad som blev kvar av ett förhållande eller något som gick i kras, så är nya albumet “Kärlek” det som återuppstod. Eller åtminstone ett ljusare kapitel om att resa sig upp igen, en känslornas Fågel Fenix, om vi fortsätter på spåret kring mytiska legender. Vi får den bitterljuvt drabbande “Soligt” mitt i skivan, men trots en mer melodiös och direkt inramning, så är “Kärlek” ingen solskenshistoria. Werne är fortfarande en av landets mest särpräglade melankoliker. Det finns också hela tiden ett mod att aldrig släppa taget om innerligheten och en stolthet i att blotta själen. Göteborgs hovproducent Mattias Glavå (Broder Daniel, Dungen, Håkan Hellström, Anna Järvinen med flera) och Thomas Andrén från Oodion-studion har gjort ett strålande jobb med att ge albumet precis rätt mystik och organiska spets. Tänk Twin Peaks, svensk försommar och en småkuslig John Bauer-målning i en brokig blandning så kommer vi ganska nära. Fantastiska låtarna “Ingenting” och “Cirkus” är perfekta exempel på hur Slowgold vill låta 2022.

Fredrik SöderlundSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons