Stilen käkar upp stoffet för Salman Rushdie
Quichotte
Författare: Salman Rushdie
Översättning: Amanda Svensson
Förlag: Albert Bonniers
Världens första moderna roman, har den kallats. Miguel Cervantes fantastiska pikareskroman ”Don Quijote” (1605–15). Med sin mustiga gestaltning, hejdlösa humor, sina universella motiv om ideal och verklighet och sina inkännande porträtt av de fiktiva huvudfigurerna, har verket genom seklernas lopp inte bara fascinerat läsare över hela världen, utan också inspirerat mängder av diktare, librettister, kompositörer och filmregissörer. Förutom alla adaptioner för teaterscen och filmduk på senare decennier måste man förstås nämna den oöverskådliga mängd litterära verk som influerats av denne ”riddare av den sorgliga skepnaden” – G. K. Chesterton, Milan Kundera, Graham Greene och Kathy Acker, bara för att nämna några moderna författare som diktat vidare på Don Quijote-gestalten och hans framfart i livet och världen.
Egentligen är det lite märkligt att en sådan yvig fabulerare som Salman Rushdie inte tidigare tagit sig an den klassiska skälmromanens stoff. Tematiskt är han ju själv – möjligen i tävlan med framlidne Umberto Eco – något av vår tids Cervantes, om än underkastad postmodernismens trollerilåda med sina fiktionsbrytande, illusoriska och magisk-realistiskt lössläppta berättartricks. Ett par av Rushdies romaner är tveklöst veritabla mästerverk – i synnerhet ”Midnattsbarnen” och ”Satansverserna” – men flera av hans titlar de senaste, säg, femton åren har med sina hejdlösa fantasmagorier, berättelser i berättelsen och intertextuella blinkningar gjort åtminstone undertecknad snarare trött än belåten.
”Ramstoryn går snabbt förlorad i Salman Rushdies gamla berättartekniska knep och tics”
Men nu alltså till själva urkällan – Quijote – med romanen ”Quichotte”. Upplägget är både intresseväckande och tacksamt: inspirerad av Don Quijote börjar den krisande thrillerförfattaren Sam Duchamp (efter postmodernismens föregångare, bildkonstnären Marcel Duchamp?) att fantisera fram en story om en lika krisande och desillusionerad läkemedelsförsäljare, Quichotte, som i sin tur uppfinner en son (Sancho, förstås!) som sällskap på sin färder runt i dagens våldsamma, polariserade och kaotiska USA. Allt eftersom i den här extatiskt överlastade historien sammansmälter Duchamps och Quichottes respektive verkligheter, och ramstoryn går snabbt förlorad i Rushdies gamla berättartekniska knep och tics.
Puh, alla dessa spegeleffekter, narrspel , kinesiska askar och klassiska myter i ny förpackning (som för övrigt inte längre känns särskilt nya)! Till skillnad från genrens amerikanska mästare, en Don DeLillo eller Thomas Pynchon, låter Salman Rushdie åter igen stilen käka upp stoffet med alla sina insprängda populärkulturella och politiska referenser som fullkomligt proppar igen berättarflödet. Förvisso många väderkvarnar att slåss mot i Trumps Amerika, men i alla fall!
Man kan nästan bli lite irriterad över att en fullfjädrad och bevisligen snillrik världsförfattare som Salman Rushdie så lätt kollrar bort sitt eget verk och dess i sig angelägna samtidskommenterande tendenser. I likhet med hans och romanens implicita vederpart, den sittande presidenten, verkar han inte ha dragit någon som helst lärdom av den kloka devisen: Less is more!