GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Tomas Bannerheds fågelmöten frigör ett fantasirikt språk

I sin nya bok låter författaren oss följa med på en dagsvandring runt Lovö, “hans” Mälarö. Det blir en stillsamt stark naturupplevelse, där de många fågelmötena frigör ett fantasirikt språk, finner recensenten Kjell Andersson.
Vad är det med fåglarna…? Tomas Bannerhed återkommer till dem igen och igen.
Vad är det med fåglarna…? Tomas Bannerhed återkommer till dem igen och igen.
Foto: Staffan Löwstedt/SvD/TT

Om Tomas Bannerhed fick födas som fågel, vilken skulle det då bli? Han ger själv svaret i början av boken: fiskgjusen. ”Den ryttlande plumsaren, sjöhöken som är både vackrast och ståtligast av rovfåglarna i vår fauna.” Dessutom är fiskgjusen ”lite lagom skygg och håller sig på sin kant”. Och tänk att få flytta till Västafrika på vintern! Och så komma tillbaka på våren, bättra på sitt bo lite men inte krångla med nybyggen och revirstrider.

Sakprosa

En vacker dag

Författare: Tomas Bannerhed
Bilder: Mattias Bäcklin
Förlag: Weyler

Kanske inte ens Tomas Bannerhed kommer att återfödas som fågel, men fågelmänniska är han i alla fall. En gång köper han en uppstoppad nötskrika och bestämmer sig för att gå – cykeln lämnar han – hem genom Stockholm med fågeln hängande död över sin axel. Då börjar folk vinka, ropa, kasta blickar efter honom. Detta får mig att minnas ”Balladen om den gamle sjömannen” av Samuel Taylor Coleridge från slutet av 1700-talet. Sjömannen/kaptenen är med sin besättning i sjönöd bland isbergen i Södra Ishavet. En albatross visar dem vägen ut och räddar deras liv, men just den fågeln skjuter sjömannen. Han döms att sedan bära den döda albatrossen om halsen.

Tomas Bannerhed föreläser inte, han gör knappast heller några djupdykningar i tid och rum som Nina Burton i ”Livets tunna väggar” (2020). Hennes bok utgår också från en ö i Stockholms skärgård. Det är mer i Harry Martinsons anda, där författaren dröjer vid detaljen, här fågeldetaljen. Efter hand märks det också att han är mollstämd och bär på ärr.

Världen med dess kriser och hot skymtar ibland i bakgrunden. En gång stannar författaren vid detta groteska att ”vi tar oss rätten att förstöra” den natur vi fick ”till låns av alla ofödda barn”.

"Som en extra nåd finner han fiskgjusarna på deras holme, hör ”rödhakens silverklara slingor”. Här finner han en ”ro som är svår att uppleva bland människorna”."

Tomas Bannerhed lever som modern naturskildrare i den blinda materiens evolution. Finns där någon tröst att hämta? Vid terrordådet i Stockholm våren 2017 gör lyckliga omständigheter att inte författarens nioåriga dotter kommer i vägen. Men inför den vettlösa terrorn smyger sig ångesten på honom. Då flyr han ut till ”trastarna i Koviken” (på Lovö). Som en extra nåd finner han fiskgjusarna på deras holme, hör ”rödhakens silverklara slingor”. Här finner han en ”ro som är svår att uppleva bland människorna”. Något säger honom att allt är som det ska.

Fåglar är viktiga i alla författarens fyra böcker. Men debutboken ”Korparna” (2011, som bland annat fick Borås Tidnings debutantpris och Augustpriset) och den förra boken ”Lugnet” (2018) utgår från hans egen problematik. I ”I starens tid” (2015; foto Brutus Östling) och i den här boken träder fåglarna i förgrunden.

Boken illustreras med teckningar av Mattias Bäcklin, en konstnär med fåglar och insekter som centrala motiv. Hos Bäcklin ligger dystopin nära; människan kan inte i längden upphäva sig över naturen. Teckningarna med sin skickligt fångade karakteristik av fåglar och miljöer förstärker bokens mollstämning.

Läs mer