GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

"Världens vackraste pojke" har funnit försoning

En pojke blir världsberömd genom en film som sedan kastar en mörk skugga över hela hans liv. Nu skildras Björn Andrésens liv i "Världens vackraste pojke", en dokumentär om objektifiering och skönhetens pris.
Film • Publicerad 14 oktober 2021
Björn Andrésen blev världsberömd som 15-åring i och med huvudrollen i Luchino Viscontis "Döden i Venedig". Nu skildras hans liv i dokumentären "Världens vackraste pojke".
Björn Andrésen blev världsberömd som 15-åring i och med huvudrollen i Luchino Viscontis "Döden i Venedig". Nu skildras hans liv i dokumentären "Världens vackraste pojke".
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Luchino Visconti och Björn Andrésen under inspelningen av "Döden i Venedig". Pressbild.
Luchino Visconti och Björn Andrésen under inspelningen av "Döden i Venedig". Pressbild.
Foto: Mario Tursi
Björn Andrésen.
Björn Andrésen.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
"Jag har svårt att komma ihåg folks namn, jag tror att det kan komma därifrån. Man är 16 bast och har inte en aning om livet eller världen eller någonting. Allt blev som svärmar av jättelika tse-tseflugor som bara surrade", säger Björn Andrésen om tiden efter premiären av "Döden i Venedig".
"Jag har svårt att komma ihåg folks namn, jag tror att det kan komma därifrån. Man är 16 bast och har inte en aning om livet eller världen eller någonting. Allt blev som svärmar av jättelika tse-tseflugor som bara surrade", säger Björn Andrésen om tiden efter premiären av "Döden i Venedig".
Foto: Fredrik Sandberg/TT

En eftermiddag 1970 kliver en 15-årig Björn Andrésen in genom en dörr till ett rum i en lokal i Stockholm. Där inne sitter Luchino Visconti, världsberömd och hyllad regissör som ska göra film av Thomas Manns kortroman "Döden i Venedig". I flera år har den store Visconti rest världen runt för att hitta den pojke som ska spela huvudrollen som dödsängeln Tadzio – en roll som kräver av sin skådespelare att man besitter vad Visconti kallar "absolut skönhet".

Han behöver bara kasta en blick på Björn Andrésen för att veta att han har funnit sin Tadzio. Men rollen ska komma att tvinga ut den unge pojken från Sverige ur sitt eget liv.

Ingen beredskap

50 år har gått sedan det första mötet med Visconti när dokumentären "Världens vackraste pojke" nu går upp på bio. Filmens titel är hämtad från Viscontis egna ord om Andrésen, ett epitet som följt honom hela livet. När vi träffas har det gått några dagar sedan galapremiären, där han möttes av stående ovationer från en publik som aldrig ville sluta applådera. Ögonen tåras när han tänker på den kvällen, men att filmen skulle få så stor uppmärksamhet (den är såld till nästan 40 länder och hyllas världen över) var han inte beredd på.

– Är det någonting jag egentligen inte behöver så är det uppmärksamhet. Här har jag gått omkring i lycklig anonymitet i flera decennier, så detta kommer lite överrumplande. Jag tror inte någon av oss kunde ana att det skulle bli en sådan här jävla skräll. Det går inte riktigt att ha beredskap för, säger han.

Regissörerna Kristian Petri och Kristina Lindström har följt Björn Andrésen i fem års tid. Resultatet är en skildring av en man som gått igenom mer än vad många skulle klara av under en livstid utan att duka under. En mor som självmant försvinner, en sons för tidiga död, exploatering, missbruk och krossade drömmar.

Men Björn Andrésen behövde inte fundera länge på om allt filmat material skulle få användas.

– Jag tog mig en kortare tänkare och tänkte att vad fan, jag är väl inte den ende stackars jäveln i världen som har tyngder på hjärtat. Om filmen kan lätta någon annans tyngd så är den ju åtminstone till nytta i stället för något slags egotripp, säger han.

Att det krävs mod för att våga berätta sin egen trasiga historia är däremot ett påstående han bestämt avfärdar:

– Jag känner inte att jag är modig som delar med mig. Det här har ju hänt mig, och varför skulle jag hymla med det? Om folk dömer mig för det jag har gjort och inte har gjort i mitt liv – ja, vad kan jag säga, säger han och ler snett.

Ingen kontroll

Själva inspelningen av "Döden i Venedig" beskriver Andrésen som kort och gott "jättekul". Femtonåringen, som till stor del vuxit upp hos mormor och morfar, fick sommarjobba i ett land han aldrig varit i, lära sig ett nytt språk och umgås med jämnåriga. Det är det som händer efteråt som sätter spår i honom.

Björn Andrésen utsätts för situationer utan förberedelse och stöd, med den vuxna blicken på hans utseende ständigt och plågsamt närvarande.

– Jag hade inte kontroll för fem öre. Jag kastades in i en stor jävla torktumlare som gick alldeles för fort. Jag hade ingen aning om hur jag skulle hantera situationen, och det fanns ingen vuxen som stöttade. Ingen alls. Och min mormor ska inte lastas för det här. Jag vill ge henne lite upprättelse, för ingen annan än de som var ansvariga för filmen kunde ana hur det skulle bli för mig, säger han.

Önskar han att "Döden i Venedig" var ogjord? Det finns två sidor av det myntet, menar Björn Andrésen och konstaterar att de erfarenheter han fick gör att han inte ångrar att han drogs med på, eller kanske snarare blev överkörd av, det tåg som var "Döden i Venedig".

TT: Det låter som att du ändå någonstans har försonats med filmen?

– "Man, your'e a big boy, get over it!" Jag kan inte gå och älta den och yla om att den har förstört mitt liv. Men det som hände drabbade ju inte bara mig, den här brutala jävla branschen har förstört så många andra unga och barn. Och det blir bara värre och värre. De är med i ett par stora grejer, sedan kastas de åt råttorna på sopberget, säger han och fortsätter:

– Jag är glad över att filmen har väckt en, om än lite yrvaken, debatt kring detta. Jag hoppas den utvidgas, för det är både vämjeligt och oacceptabelt hur barn utnyttjas i filmbranschen.

Eget ansvar

Men även om Björn Andrésen inte ångrar "Döden i Venedig", finns det andra livsval han önskar ogjorda. Ett var att inte satsa på musiken. Att välja att flytta till Paris för att fortsätta filma i stället för att följa sin dröm och gå på Musikaliska Akademien.

– Men folk drog i mig och mitt i förvirringen blev det Paris i alla fall. Men hade jag stannat, då hade jag kanske varit konsertpianist i dag. Jag får ta lite eget ansvar för hur saker och ting har gått för mig, men då hade jag kunnat göra det verkligen ville, och hade kanske sluppit känslan av att mitt liv styrts av alla andra utom mig.

Fakta: Björn Andrésen

Ålder: 66

Yrke: Skådespelare och musiker

Film och tv i urval: "En kärlekshistoria" (1970), "Döden i Venedig" (1971), "Agnes Cecilia – en sällsam historia" (1991), "Jordskott" (2017), "Midsommar" (2019).

Aktuell: I dokumentären om hans liv, "Världens vackraste pojke", som har biopremiär den 15 oktober.

TT
Så här jobbar Smålandsposten med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.