Vi är utlämnade åt rymden – lika fasansfullt som underbart
Vi lever i en sekulär tid och kultur. Forskningen kartlägger alltmer och vi förväntas fästa allt mindre vikt vid sådant som inte går att bevisa vetenskapligt.
Vetenskapens roll är att rationellt observera, notera och beräkna. En astrofysiker kan förstås drivas av fascination inför rymdens gåtor, men känslolivet ger henne inga arbetsverktyg.
För en drömmare däremot är världsrymden starkt emotionellt laddad. Astronomins världsrymd framstår dessutom som ett rum för religiositet, en katedral för en ny tid.
Där finns plats för bävan inför det som övergår vårt förstånd. Eufori inför det obegripligt stora, skräck inför den egna obetydligheten – kanske har människan ersatt sin gudsfruktan med rymdfruktan.
Myoner
1998 bidrog jag med dikter till en installation av konstnären Monica Sand, som länge har arbetat i gränslandet mellan konst och vetenskap, bland annat vid forskningsinstitutet CERN i Geneve. På en cylindrisk glasvägg blästrades texter om rymden. Den mer än två meter höga cylindern omslöt fem glaspelare. Vid foten av varje pelare fanns en myondetektor.
Myoner är instabila elementarpartikar som uppstår i atmosfären genom kosmisk strålning. De skapas och försvinner på miljondelar av en sekund och passerar kontinuerligt genom allt.
Varje gång en myon passerade genom en detektor lystes en av glaspelarna upp, kraftfullare ju mer energi myonen hade. Resultatet blev ett slags kosmisk ljusorgel omsluten av språk.
Människor som besökte installationen reagerade på olika vis. Någon satte sig intill verket och ”kände in energierna” genom att meditera. Någon annan frågade hur ljusspelet i pelarna styrdes. Han blev mycket besvärad vid insikten att det inte fanns något datorprogram eller annan möjlighet till mänsklig kontroll.
Ingen människa kunde spela på ljusorgeln. Det var rymden som gjorde det.
Livstecken
Åtskilliga människor jag har träffat säger sig vara rädda för rymden. Den är för stor. Den är för livlös. Den är för likgiltig. I synnerhet det sistnämnda, rymdens likgiltighet, tycks skrämma. Rymden inkarnerar en bortvänd Gud, en allmakt utan intresse för oss stoftkorn, flyktiga som myoner i det stora hela.
Myonerna är budbärare från världsrymden men de berättar inget om liv bortom vår planet. Både på Venus och på Jupiters månar finns dock livstecken. Vilka organismer som eventuellt döljer sig ännu längre ut i rymden kan vi bara gissa, men att liv skulle vara unikt för jorden känns inte statistiskt trovärdigt.
Under 1900-talet, medan den vetenskapliga kunskapen om universum växte, lämnade drömmarna om utomjordiskt liv rika spår i kulturen. I samband med månfärderna på 60- och 70-talet uppstod sånger som Elton Johns ”Rocket man” och David Bowies flora av rymdinspirerad pop.
I ”Space oddity” förlorar en ensam astronaut för alltid kontakten med jorden. I ”Life on Mars” drömmer en oansenlig flicka om en annan värld, en värld där det finns plats för henne. ”Moonage daydream” är en erotisk saga om kärleken som rymdinvasion, ”Starman” är ett slags psalm om några barn som via radion hör signaler från en utomjordisk frälsargestalt.
Denna stjärnmänniska ger sig inte tillkänna för de vuxna. Han skulle vilja komma och möta oss men fruktar att det skulle driva oss till vanvett. Hans budskap till mänskligheten är enkelt: ”He´s told us not to blow it cause he knows it´s all wortwhile.”
Jesus förvandlas
I ufologins världar finns föreställningar om att mänskligheten fått hjälp eller rentav skapats av utomjordiska civilisationer som håller ett öga på oss. Det har påståtts att profeten Hesekiel beskriver rymdfarkoster, och passager i Nya Testamentet används för att hävda att Jesus kom från en annan galax och återvände dit.
Fantasin eggas onekligen av Matteusevangeliets sjuttonde kapitel, där Jesus tar med sig några lärjungar upp på ett högt berg och förvandlas inför dem: ”Hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset. Och de såg Mose och Elia stå och samtala med honom. Medan han ännu talade sänkte sig ett lysande moln över dem, och ur molnet kom en röst som sade: ’Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom.’ ”
Lärjungarna blev livrädda och kastade sig ner med ansiktet mot marken. När de lyfte blicken igen såg de bara Jesus – som just fått besök från moderskeppet av andra utomjordingar, också de inblandade i Bibelns olika försök att förbättra mänskligheten?
Varför inte? Det starka ljuset, det lysande molnet, det låter ju precis som ett rymdskepp – men tänk om det finns utomjordingar som inte vill oss väl?
Ufologisk folktro
Motstycket till ufologins frälsarmyter är fiktioner som ”Världarnas krig” och ”Independence Day”, där utomjordiska livsformer kommer hit för att förslava eller förgöra mänskligheten. Rymdeufori och rymdskräck, bådadera tar gestalt i skapande uttryck av vitt skilda slag och i ett slags ufologisk folktro.
Samtidigt i den nära rymden ligger Hubble-teleskopet i bana kring vår planet och fotograferar universums uppkomst. Teleskopet ser miljarder ljusår ut i kosmos och därmed miljarder år tillbaka i tiden. Till dess mest kända bilder hör ”Skapelsens pelare”, namngiven efter en 1800-talspredikan. I väldiga pelare av gas och stoft, belägna i Örnebulosan 7000 ljusår bort, blir nya stjärnor till.
Vetenskapen kartlägger universums svarta hål och dess kvasarer, avlägsna galaxkärnor så ljusstarka att de bländade bort sina värdgalaxer tills människan uppfann optik och teknik som avslöjade att kvasarerna omges av stjärnsystem.
”Undergången tycks nära. Så har det å andra sidan alltid varit. Genom alla tider och kulturer har människor siat om världens nära förestående slut. Den existentiella sidan av våra rymddrömmar ger en plågsamt konkret ny näring åt uråldriga apokalyptiska föreställningar.”Maria Küchen
Det är både tragiskt och vackert att vi lägger så mycket tid och möda på att förstå en rymd som inte bryr sig om oss. Vad ska det vara bra för?
Grundforskningens nyfikenhet är sig själv nog, men rymden kan också exploateras ekonomiskt. Donald Trump konstaterade 2017 att vi ”någon gång i framtiden kommer att se tillbaka och fråga oss hur vi klarade oss utan rymden.”
Många skrattade åt honom den gången men jag förstår vad han försökte säga. En gång klarade vi oss utan satelliter, GPS-system och andra rymdburna tekniska innovationer som i grunden har förändrat människans livsvillkor.
Som aldrig förr är vi sedda. GPS är inte bara en praktisk sak att ha i bilen utan också ett högeffektivt militärt bevaknings- och navigationssystem. Satelliter hjälper oss förstå klimatförändringar men Donald Trump och hans likar ignorerar det. Det verkar som om vi är illa ute. Månfararens utopiska dagdrömmar har trängts ut av Elon Musks dystopi att några av oss måste till Mars om mänskligheten ska kunna överleva som art.
Undergången
Undergången tycks nära. Så har det å andra sidan alltid varit. Genom alla tider och kulturer har människor siat om världens nära förestående slut. Den existentiella sidan av våra rymddrömmar ger en plågsamt konkret ny näring åt uråldriga apokalyptiska föreställningar.
Så småningom kommer solen att förvandlas till en röd jätte och expandera tills den slukat hela solsystemet. För att citera en boktitel av de sovjetryska sciencefictionförfattande bröderna Arkadij och Boris Strugatskij, befinner vi oss en miljard år före världens slut – om vi inte misslyckas med att lyda de goda råden i Bowies ”Starman” och förstör allt redan långt innan dess.
Bröderna Strugatskij skrev också romanen ”Picknick vid vägkanten”, som Andrej Tarkovskijs film ”Stalker” från 1979 bygger på. Där skildras hur utomjordingar passerade vår planet som när ett gäng ungdomar är på picknickutflykt, skräpade ner tanklöst och lämnade efter sig den gåtfullt farliga Zonen.
Bröderna Strugatskijs författarskap sägs ha gått från utopiskt till dystopiskt. Detsamma kan kanske hävdas om människans rymddrömmar generellt.
På sextiotalet definierades rymdresor i positiv anda som den slutgiltiga upptäcktsfärden. Sedan dess har vi blivit alltmer utlämnade till våra tillkortakommanden här på jorden. Teknologisk optimism har ersatts med dyster insikt om en akut ekologisk kris.
Finns det liv på Venus?
Kanske framstår därmed även rymden som en mörkare plats. Finns det liv på Venus? Vad spelar det för roll när människor inte kan leva där?
1900-talets stora rymddystopi, ”Aniara”, framstår som ett alltmer realistiskt scenario. Liksom människorna ombord på rymdskeppet Aniara behöver vi ge oss av, men vi vet inte vart. Färden saknar mål, men i dikten kring Monica Sands ljusorglar skrev jag: ”Vi är här på rymdens villkor. Det är ingen värld man lämnar.”
Så väldig är rymden att den aldrig kan överges eller överge oss. Vi är utlämnade. Det är fasansfullt och underbart. I maktlösheten finns en paradoxal frihet. Om jag ändå bara är en gnista i kosmos, ”en liten blåsa i Guds andes glas” för att låna Harry Martinsons ord om Aniara – varför oroa sig? Varför inte glädjas åt det lilla?
Av: Maria Küchen
Om skribenten
Varje helg publiceras det en essä på kultursidan. Idag skrivs den av Maria Küchen, författare och skribent, bosatt i Lund. Efter debuten 1989 har hon gett ut ett stort antal böcker inom olika genrer. Förra året gav hon ut ”Rymdens alfabet”, om rymdfartens historia och sin egen fascination för rymden.