Vittnesmål från upproret i Belarus visar författarnas frihetstörst och maktens brutalitet

I den nya logiken spelar det exempelvis ingen roll hur intressant en bok är. Risken är ändå stor att bara ena sidan, den som redan håller med, läser den. Förhoppningsvis går antologin ”Ett år i Belarus. Röster inifrån en folkresning” ett annat öde till mötes. Där har en rad aktivistiskt syftande dikter, essäer och mer prosaiska texter av belarusiska författare samlats. Boken är ett glasklart ställningstagande för yttrandefrihet och politisk frihet och ges ut av Atlas i samarbete med Svenska PEN. En av texterna är ett samtal med nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj under Göteborgs virtuella bokmässa 2020, alltså mitt under förra årets protester mot regimen i Minsk. Hon pekade bland annat på att det finns två Belarus. Ett som vill att landet ska förbli som det alltid har varit och ett som vill förändring.

I Ryssland finns det en liknande skiljelinje mellan de som vill förbli och de som vill förändra, förklarade Svetlana Aleksijevitj för samtalspartnern Johan Öberg. Och trots det våldsamma läget i Belarus där och då, ingav hennes ord ändå lite hopp om att dialogen mellan de båda grupperna skulle kunna stärkas. Men knappt ett år senare, då textantologins redaktörer Ida Börjel och Mikael Nydahl skriver sitt förord, ser det betydligt mörkare ut. Repressionen mot den frihetslängtande oppositionen har hårdnat ytterligare, berättar de, samtidigt som landet hamnat i internationell medieskugga. Det är bland annat därför som de har samlat litterära vittnesmål från upproret.

Men jag undrar om inte medieskugga är ett alltför passivt begrepp för att beteckna tystnaden som uppstått? Det ger nämligen sken av att den är något som bara råkat infinna sig, att alla våldsamma händelser i Belarus nu bara råkat bli mindre nyhetsvärdiga jämfört med andra nyhetshändelser. Och döljer i så fall inte begreppet att tystnaden faktiskt också kan tolkas som ett medvetet svar på ett schackdrag i ett omänskligt spel. För visst var det väl efter att Belarus förklarat att landet inte längre ska hindra flyktingar att nå EU som det blev tyst. Med en potentiell flyktingkris i Afghanistan, där talibanerna vinner mark igen, väger de europeiska politikerna nog sina ord på guldvåg.

I antologin finns många starka gestaltningar av den frihetstörst som har drivit protesterna i Belarus, tillsammans med brutala skildringar av den repressiva kraft och den rädsla som de protesterande tvingas utstå. Julia Tsimafejevas dikt ”Mitt fosterland” är ett exempel som jag gärna framhåller. I den åskådliggörs med ett kraftfullt bildspråk hur fosterlandet har förvandlats från en blåögd, rågblond och mild kvinna till en man med rakad skalle, mustasch, svart hjälm och en stor påk som han brutalt viftar framför folkets ögon. Dikten avslutas på ett nedtonat men ändå triumfatoriskt vis med frågan som alla människor, diktatorer såväl som vem som helst, fruktar mest: ”Är du inte rädd att döden likväl kommer för att klä av dig?”

Bland övriga författare finns exempelvis Alhierd Bacharevič, Dmitrij Strotsev och Krystsina Banduryna. Det är nästan helt okända namn i Sverige. Förhoppningsvis kan antologin råda bot på den saken. Deras texter präglas av både förtvivlan och hopp, ofrihetens förtvivlan och hoppet om förändring. I flera av bidragen framträder även en närmast blind, naiv skulle nog en cyniker säga, tilltro till litteraturens roll i frihetskampen. Jag hoppas att historien visar att cynikern har fel. Samtidigt gnager en oro för att författarna till slut ändå kommer att få stå där helt ensamma med alla sina ord, medan tidigare högljudda politiker retirerar längre och längre in i tystnaden.