Det explicit beskrivna sexet är inte sexigt

Fifty shades of Grey har slagit det ena försäljningsrekordet efter det andra. Brittiska Erika Leonard James är den före detta tv-chefen vars Twilight-fanfiction (skrivna under namnet Snowqueens Icedragon) utvecklades till Fifty Shades of Grey, som gavs ut i liten upplaga på ett litet förlag. Som e-bok blev boken en snabbt växande succé, nedladdningen exploderade och boken, digitalt och tryckt, har – hittills – sålt i över fem miljoner exemplar. En viral marknadsförares våta dröm.

I Sverige försöker nätbokhandlarna rida på hajpen. Den svenska översättningen Femtio nyanser av honom kommer först i oktober men redan nu kan man förhandsboka vad nätbutikerna kallar ”årets hetaste bok”.

Fifty shades of Grey ska bli Hollywoodfilm. Underkläder. Det släpps skivor med bokens officiella soundtrack (de klassiska stycken den manliga hjälten spelar på sin flygel med utsikt över Seattles nattliga skyline). Det skrivs parodiböcker, som Fifty Shames of Earl Grey. Boken har ett diskret omslag som gör den lätt att läsa lite var som helst. Till skillnad från den klassiska bdsm-romanen, Pauline Réages Berättelsen om O, där åtminstone jag hade svårt att förklara för mina barn varför det var en bländvit rumpa med ett strategiskt placerat O på omslaget. Det finns mycket – negativt – att säga om själva boken. Illa skriven, illa berättad, illa gestaltad. Men det värsta är den, ja faktiskt, moraliserande tonen, det käckt präktiga, det oskuldsfulla som något självklart bättre än det erfarna. Att det är något FEL på den långa, mörka, sexiga, rika, pianospelande företagsmagnaten och att det är därför han gillar bind- och smisksex. Att den rejäla oskuldens rena kärlek ska tvätta bort smutsen från hans trasiga själ. Att han går igång så vansinnigt på att han är den förste ”i henne”.

Att hon kallar sitt kön för ”down there” på bokens första 350 sidor. Att allt det explicit beskrivna sexet, vilket klassificerar denna bok som erotisk eller till och med pornografisk, inte är sexigt. Vilket väl ändå är dess uppgift. Och vilket är synd för det är väl gött som tusan med mer sexläsning åt folket, med öppnare ögon till olika slags sex (eh, mellan heterosexuell man och en något yngre heterosexuell kvinna, men i alla fall. De har ju ”leksaker”.)

Allvarligt talat. Jane Eyre (Charlotte Brontë, 1847) är sexigare. Här rör de inte ens vid varandra på 200 sidor och de klär aldrig någonsin av sig. Men här finns en laddning, en elektrisk spänning, förbjuden åtrå som pulserar och gör boken och kropparna levande. Och ingen som säger holy cow, that’s so hot.