Kärnfamiljen slår tillbaka

Som en medlem av det cyniska och faktafokuserade journalistskrået har jag alltid hyst ett reflexmässigt motstånd mot hela självhjälpstrenden. Bara boktitlarna är nog för att ge mig rysningar. Att välja glädjen, Självkänsla nu, Ledaren på den inre scenen, Livsstrategier, Oj, vad jag kan, Från utbränd till nytänd, Fånga dagen, Leva utan rädsla, Livet på andra sidan.

Skyll inte på mig. Skyll på min träning. Det är en Pavlovsk reflex mot skitsnack man utvecklar under stenhårda träningsläger på journalisthögskolan. En kombination av elchocker och högläsning ur Björn Ranelids samlade författarskap. Min favorit än så länge är titeln: Att lida är valfritt. Orkar inte ens gå in på vilket otäckt egocentrerat medelklassperspektiv en sådan titel ger uttryck för, eller hur mycket det får mig att vilja möblera om på förlaget som ger ut den med ett välbalanserat baseballträ.

Det är en rätt vanlig uppfattning att den sekulariserade treenigheten består av tre faktorer. Kärlek, jobb och bostad. Vanligen brukar en faktor åt gången vara det som man ligger sömnlös över. Det verkar oundvikligt att någon del alltid tycks hänga i luften. Själv har jag sedan ni sist såg den här något suspekta bylineteckningen på den här sidan:

A, Gjort slut på en viktig relation utan att riktigt kunna förklara varför.

B, Fått besked om att mitt bekväma och välbetalda mediejobb inte förlängs

C, Insett att jag bara har en bostad i tre månader till.

Det enda positiva i det här är att sorgen över ett förstört förhållande och den rätt outhärdliga insikten om att det främst är mitt fel att det inte funkar gör att de andra två problemen plötsligt känns som en promenad i parken. Och det är då det slår mig. Om det är någon som verkligen skulle behöva en riktigt rejäl guidebok till livet så är det jag.

Som tur är så hittade jag en i somras. På en söndagssolig loppmarknad i Ronneby där musikkåren marscherade med pinnsnurrande drillflickor mellan lövträden, de hembakta kanelbullarna såldes i påsar om tio och stämningen var så rofylld att man nästan trodde på alla "nä, den är nästan helt oanvänd".

Titeln är "Vi gifter oss...". Kan lika bra erkänna att jag det enda skälet till att jag köpte den var på grund av det stiliga 60-talsparet på framsidan. Fast häromdagen satte jag mig ner och läste boken. Den innehåller allt. Precis allt. Från pastorns förord om kärlekens villkor, via vikten av att välja rätt säng och snabbtips om linneskåpet till sista sidans brasklapp där en jurist uttalar sig om vikten av äktenskapsförord. Allt effektivt förpackat på mindre än trettio sidor. Och så klagar folk på att dagens medier aldrig gräver på djupet.

Men den är helt oemotståndlig. Man fylls av ett stort lugn när man tar del av alla handfasta råd. På allvar. Jag är inte ironisk. Ironin dog 1999. Det här är komplett guidebok till det moderna livet innan allt blev sådär jobbigt postmodernt. "Ja, om man verkligen ger sig tid att se sig om efter bra begagnade saker kan man spara många hundralappar. Men då bör man förstås se till att träet är friskt i den gamla soffan och att spiralerna är hela i dyschan."

Och ju mer jag läser om "tillfredsställelsen över ett doftande rent linneskåp" och det självklara i att han "tjusas av hennes koketteri med smakfulla kläder och hon finner trygghet i hans framsynta lönsparande" ju mer känner jag hur 2006 kommer att bli året då kärnfamiljen återinstalleras som livsmål för den förlorade generationen X. Det här är det två generationer försökt göra sig fria ifrån, men nu slår kärnfamiljen tillbaka med dubbel styrka. Lita på mig. Jag tjänar hela mitt uppehälle på en välutvecklad känsla för trender. Det är användbart, men egentligen inte särskilt positivt. Det betyder bara att man gör och gillar samma saker som alla andra. Så medan jag funderar på vad som ska ske från och med nu så hårdpluggar jag samlevnadskunskap och finner än större ro än vad som kan vara sunt i insikten om att "med alla goda och lätthanterliga konserver och halvfabrikat som nu finns blir det allt svårare att märka skillnaden mellan den riktiga matmammans och den unga novisens kulinariska alster".