Kultur kan vara jobbigt
Kultur är ganska jobbigt. Det är inte lika jobbigt som att spela bandy, men det är likväl jobbigt. Värst är det när kultur är, eller blir, som man föreställt sig. Min reflexmässiga uppfattning av vad som är kultur - formad av ett förlegat borgerligt bildningsideal som traderats av en hierarkisk manlig universitetshegemoni, eller något sånt - har varit att sitta i länsstol framför brasan och läsa tjocka romaner på ryska. Kultur, trodde jag, var att strosa i marmorsalar och andäktigt beskåda blommigt impressionistiska verk till tonerna av en stråkkvartett. Kultur var till yttermera visso att frikostigt strössla konversationen med grekiska citat och lärda - men blaserat muntra - hänvisningar till Goethes ungdomsverk. Man kunde tro att jag växte upp under 1800-talet.
Fast ibland var kultur också en polotröjsklädd beat-modernistisk rödvinsomtöcknad poesihappening till studsandet av bebop, mot en fond av abstrakta dukar som någon perforerat med potatisstickor. Man kunde tro att jag växte upp under 1950-talet.
Ängsligheten beror säkert på att jag i själva verket växte upp under 1970-talet, då traditionella kulturuppfattningar gömdes i pannkakan eller häcklades under landsomfattande tältturnéer. Jag kan i alla fall helt säkert säga att jag aldrig i verkligheten upplevt kultur under de omständigheter min ryggmärgsuppfattning betingade mig att förvänta. Inga länsstolar. Inga marmorsalar. Definitivt inga grekiska citat. Icke desto mindre kände jag någon slags saknad när livet förändrades och min icke-existerande idealiserade kulturkonsumtion aldrig mer skulle bli som förr (vilket den alltså heller inte tidigare varit - hänger ni med?). Läsa romaner i lugn och ro? Glöm det. Gå på konstutställning? Knappast. Rödvinstöcken? Inte ens det.
I dag består mina kulturupplevelser mest av barnböcker och animerad film. Skulle all humanistisk utbildning - som jag trots allt skaffat mig under 1980- och 90-talens icke-radikala backlashen - verkligen landa i Teletubbies och manga? Ja, visade det sig, det skulle den. T.S. Eliot gick bort. Pokémon knackade på. Och livet blev lite mindre jobbigt.
En gång i tiden trodde jag att värdefull litteratur måste vara humorbefriad, bråddjup och svårbegriplig. Det tror jag inte längre. Jag trodde också att kultur var något att ta på största allvar. Det tror jag heller inte längre. En konsekvens av min respekt för kulturens uppgifter - min idealbild - var att jag omedvetet inrättade en hierarki där andra former än den fina ställdes åt sidan när det, så att säga, blev skarpt läge. Det blev alltså ganska jobbigt, för det gnagde en misstanke om att jag gick miste om något mitt i all kulturkonsumtion. Ännu jobbigare blev det när jag insåg att jag haft fel när jag tog kulturen på allvar. Det var inte som att få en bandyklubba i ljumsken, som sagt var, men ändå ganska jobbigt.
Numera tar jag kulturen som den kommer, utan facit. Jag kan förvisso mina klassiker. Jag har läst om De Stora Frågorna. Jag har brottats med evigheten i litterär form (för det fick man lära sig på universitetets A-kurs i litteraturvetenskap). Min senaste stora läsupplevelse var en fåradig pekbok av Anna-Clara Tidholm. Den ställde precis de där existentiella frågorna jag tidigare trodde att de krävdes finkultur för att få ställa. Giganterna får ursäkta, men oändligheten öppnar sig när jag läser "Upp och vakna / Titta solen / Måste fråga / Varför då? / Måste titta / Måste fråga / Varför det / och varför då?" Och så öppnar sig världen för tvååringen och hans pappa - i form av en pekbok. För säkerhets skull läser vi den 17 gånger varje kväll. Nu ska husets bibliotek bli barnkammare, och det är helt i sin ordning.
