1968 en era med många ansikten
Gatan var en av detta mytomspunna politiskt-kulturella fenomens viktigaste arenor. Det sena 1960-talet ser sålunda en rad nya uttrycksformer födas: Stencilerade bulletiner som säljs utanför systembolag och Domushallar, affischer och gatuteatrar präglad av politisk-konstnärlig integration samt spektakulära aktioner som exempelvis mössbränning.
1968 är inte bara samtidshistoria, utan också utgångspunkt för ett levande arv som i varierande grad alltjämt kommer till uttryck inom utbildningssystemets, kulturlivets, politikens, journalistikens, kyrkans och vardagslivets sfärer.
Men vad var egentligen ”68”? Det rör sig om ett komplex av händelser och processer som inte kan isoleras till almanacksföreteelsen år 1968. Rimligare är att förstå ”68” som ett kulturbegrepp som innesluter en månggestaltad och i viktiga avseenden dominerande formation i offentligheten under tioårsperioden 1965-1975. Exempelvis är det ungefärligen under dessa år som det marxistiska inflytandet på kultursidorna är som mest påtagligt.
Ett sätt att få grepp om denna företeelse – praktiserat av Martin Wiklund i boken Historia som domstol – är att se ”68” som en sammansatt serie av, delvis konkurrerande, berättelser.
En kategori av berättelser handlar om kulturella processer. Dessa kan beskrivas endera positivt i termer av kulturell, kvinnlig och sexuell frigörelse, eller kritiskt som flum, bildningslivets förfall samt upplösning av normer och traditionella gemenskapsmönster. Övergången mellan 1960- och 70-tal var inte enbart de många demonstrationernas epok, utan också en tid påtagligt präglad av ungdomskultur och nya, alternativa, livsstilar. På ett och samma plakat kunde budskapet ”USA ut ur Vietnam” förenas med krav på mer popmusik i TV.
En annan kategori av berättelser rör den politiska utvecklingen, också här gör sig värderingar gällande. Vi har å ena sidan uppskattande, bitvis heroiserande, framställningar av den nya vänsterns strävan efter en antiauktoritär socialism och brinnande engagemang för rättvisa och mot fattigdom och förtryck; å andra sidan kritiska bilder dominerade av politisk sekterism, medlöperi med totalitära regimer, förakt för den parlamentariska demokratin och för mänskliga fri- och rättigheter.
En viktig politisk berättelse är givetvis den som handlar om den statsbärande socialdemokratins radikalisering under trycket från de kommunistiska grupperingarna och ungdomsrevolten i stort, samt konsekvenserna härav för ekonomi-, utrikes-, utbildnings- och välfärdspolitiken.
68-rörelsens historia är sammanfattningsvis en företeelse med många ansikten och med olika förtecken – både upprorets och etablissemangets.
Johan Sundeen
är universitetslektor vid Bibliotekshögskolan i Borås och deltar i forskningsprojektet Arvet efter 1968.
