Adjö till arbetarklassen
Som vi skrivit tidigare här på Smålandsposten har Dadgostar, egentligen vare sig hon vill eller inte, den perfekta partiledarprofilen i ett läge när Socialdemokraterna blöder åt Sverigedemokraterna och inte har annat val än att lämna den identitetspolitiska flanken öppen åt Vänsterpartiet. Men de tankar som omgärdar den Framtidskommission vars strategi är tänkt att klubbas på samma kongress, virvlar fortfarande runt utan rotfäste i det nya politiska landskapet.
Dagens Nyheter har belyst dess policyarbete och det är talande för den moderna vänsterns våndor. Man vill ha både det gamla marxistiska och det nya politiskt korrekta i en och samma formel. Ta bara in det här uttalandet av Framtidskommissionens Ida Gabrielsson: ”Manliga bilförare på landsbygden är absolut inga fiender till Vänsterpartiet, de ska vara medlemmar. Samtidigt ska vi givetvis stå upp för mänskliga rättigheter.”
Som subtil förolämpning är det mycket elegant. Men sett som politisk retorik vittnar det om en grundläggande oförmåga att ta klivet ut ur den egna verklighetsbilden. Man vill vara ett parti för arbetarklassen men utan att ge avkall på vad man har blivit.
Det är vid det här laget ingen idé att Vänsterpartiet försöker. Processen mot ett intersektionalistiskt identitetspolitiskt parti är för långt gången. Precis som är fallet med så många systerpartier runt om i västvärlden. Vänsterpartiet är inte och kommer inte att vara ett parti för den breda arbetarklassen.
Ta alla de investeringar som den radikala vänstern (tekniskt sett skattebetalarna) gjort inom bidrags- och kultursverige i antirasistisk och postkolonial ideologi: all opinionsbildning riktad mot vänstersinnade invandrare i förorterna. Det vore ren politisk kapitalförstöring att försöka fusionera det med bilburna LO-arbetarnas värderingar.
Gabrielsson vill så gärna tro att det går att få Sverigedemokratiska LO-medlemmar att se bortom frågor som har med invandringsproblematik att göra. Men som statsvetaren Katarina Barrling konstaterat finns det ingen grund för att tro att den gruppen lider av något falskt medvetande, som den marxistiska termen hade lytt. De anser sig fullt informerade om vad som gäller och befinner sig där de anser sig höra hemma.
I Framtidskommissionens värld skall de slippa hålla på med komplicerade ”ord som inte förekommer vid köksborden”. Istället skall de bekymra sig för HBTQIA+-personers situation. Ja, ni läste rätt.
De klassiska arbetarna vill inte vara vänsterpartister. De hör inte hemma där. Dagen vänsterparti kommer ha större lycka med att rekrytera de ungmoderater i Stockholm som nyss tagit beslut att stödja införandet av ett tredje kön i Sverige. Så ser det nya landskapet ut.
