Akademiens värde
Det råa bortrövandet av kristnas barn som turkarna ägnade sig åt pågick ända in på sextonhundratalet och hade en viktig funktion för den osmanska statsbildningen.
Det var nämligen ett effektivt sätt för osmanerna att skapa en någorlunda pålitlig förvaltning. Barn som rövats bort från sina föräldrar blir av med sina kulturella sammanhang och lojaliteter. Istället kunde de fostras till att vara lojala mot sultanen på ett sätt som ynglingar från rivaliserande aristokratiska familjer inte kunde förväntas vara. Detta gav osmanerna en fördel jämfört med andra länder som plågades av korruption och släktfejder.
Lojalitet gentemot en institution är en viktig sak i ett civiliserat samhälle. Dagens Sverige bygger på att människor i olika typer av myndigheter och samhällsbärande institutioner agerar och betraktar världen utifrån just den positionen de är satta att förvalta. Ett konkret exempel är att anställda på Skatteverket inte hjälper sina släktingar till att slippa undan inkomstskatt. Eller att folk på kommunen inte låter kusinen gå före i kön till bygglov.
Korruptionen i Sverige är liten i jämförelse med andra länder. Det beror på att många i vårt land förstår vad det innebär att ha en tjänst, att ställa sina krafter och talanger till förfogande för att upprätthålla en institution.
I dagarna har en av Sveriges äldsta och mest prestigefulla institutioner fattat beslutet att skjuta upp utdelandet av Nobelpriset i litteratur till nästa år. Anledningen är att såpass många av Svenska Akademien lämnat sina stolar att man inte kan garantera integriteten i ett avgörande beslut om vem som tilldelas priset.
Det hela som en följd av att delar av akademien under en lägre tid känt till en nu tämligen publik kulturprofils framfart bland kvinnor i mer eller mindre utsatt position och anknytning till akademien. Till detta kommer också frågetecken kring hur medel fördelats av akademien.
Hur kan det då komma sig att en institution som samlar de främsta vad gäller snille och smak kollapsar på detta sätt? Att hävda att ledamöter agerat illojalt mot Svenska Akademien vore förmätet. Däremot är det uppenbart att flera av dem som fått förtroendet och ansvaret att förvalta denna kulturinstitution inte brytt sig tillräckligt för att sätta gränser. Personliga lojaliteter har fått gå före upprätthållandet av en värdefull kontinuitet.
Poängen med institutioner som Svenska Akademien är att de hjälper människor att vara bättre. Det som skänker Nobelpriset i litteratur dess glas är att aderton av Sveriges skarpaste och mest bildade personer satts att vaska fram vem som är mest värdig.
En sådan process kräver omdöme. Därför är det så knäckande att upptäcka att akademien präglas av samma grumliga syn på rätt och fel som florerar i samhället. Personer med ett postmodernt förhållande till sanning kommer aldrig att kunna upprätthålla institutioner på ett tillfredsställande sätt.
