Andrew Tate är värd en reflektion

Helt klart står åtminstone att Andrew Tate för några dagar sedan frigavs från sin husarrest i Rumänien. Det var nämligen en världsnyhet. Han är fortfarande anklagad för våldtäkt och människosmuggling men domstolsbeslutet signalerar att han och hans medanklagade bror förmodligen kommer att frias. Då kan han återgå till sitt liv bland lyxyachter, kvinnor och Bugattis och inte minst som en av unga män globalt hyllad internetpersonlighet och predikare av hårdför manlighet.

Andrew Tate var under något tillfälle världens mest googlade person så man får i alla händelser utgå från att han är skicklig på något, vad det nu är. I svenska medier har han rollen av det suddiga monstret i valfri skräckfilm.

Enligt Tates egen skapelseberättelse blev han en gång trött på sitt liv som professionell kickboxare och bestämde sig för att i stället begagna sig av sina åtta flickvänner för att starta en webcamrörelse. Denna växte med sådan framgång att han snart hade ett eget porrimperium med dithörande förmögenhet. Därefter startade han en slags internetskola för unga män som ville lära sig framgångsmetoder. För ett tag sedan konverterade han till islam, enligt egen utsago för att han där bland annat fann den kvinnosyn han kunde acceptera.

Direkt stötande är hur han skrutit med sin talang att först få kvinnor att bli kära i honom och sedan manövrera in dem i sin porrverksamhet. Men det är egentligen inte det som gjort honom så pass känd och kontroversiell. Det är hans återkommande och högljudda budskap kring könsroller. Jämställdhet i modern feministisk mening är honom främmande och förkastlig. Kvinnan skall underkasta sig mannen och fram till äktenskapet gör hon klokt i att vara så kysk som möjligt.

Mannen för sin del måste ta sig i kragen och anstränga sig. Både i gymmet och ute i det hårda livet. Han bör stoiskt uthärda alla motgångar och målmedvetet hålla sig i täten av all konkurrens kring status och framför allt pengar. Han skall sträva efter att bli ”top G”, toppgangstern. Med mindre än så blir det inga kvinnor för dessa attraheras enbart av framgång.

Samt en hel hög av mer eller mindre provocerande uttalanden.

Någonstans i utkanten av denna ganska råa verklighetssyn vidrör Tate ett samhällsfenomen som faktiskt är både oroande och angeläget. Tate pekar på att unga män är socialt ensamma och politiskt övergivna. Kvinnor dras till en framgångsrik minoritet av män och lämnar en majoritet av dem i stora svårigheter att hitta en partner. Därav det nya fenomenet incels, de som lever i ofrivilligt celibat. Det är i princip enbart unga män. Man är inte säker på varför den här utvecklingen har fått sådan fart men det är nog inget vilt antagande att sociala medier spelar en stor roll.

Men västvärldens landmärksideologi feminismen vill ogärna närma sig situationer där män är förfördelade visavi kvinnor. En stor grupp unga män är i dubbel bemärkelse osynliga över hela den västliga hemisfären. De halkar också efter i skolorna och på arbetsmarknaden och får till råga på det veta att de är medskyldiga till ett i allt genomträngande patriarkat.

Sett genom den linsen blir Tates opinionsframgångar mer förståeliga. Liksom även Jordan B Petersons, som ju också slagit an en sträng bland unga vilsna män men på ett kultiverat och fruktbart sätt.

Till bilden hör förstås också det faktum att Tate sina omogna uttryck till trots både är intelligent och underhållande. Han vet precis hur man fångar nutidens internetgeneration. Exempel saknas inte på att hans utfall rönt uppskattning även hos kvinnor.

Men sak och person är alltid två olika saker. Den uppmärksammade rättegången mot bröderna Tate har förstås väckt ont blod hos deras supportrar men också kastat ljus över sådant som flera nog önskat de sluppit se.

Redan tidigare var det känt att Tate inte bara manipulerat kvinnor utan även attackerat dem fysiskt, ett sådant tillfälle finns filmat. Men från rättegången läckte också en textdialog mellan Tate och andra i hans krets där de diskuterar handhavandet av en ung kvinna som fastnat i deras nät. Hon är ensam, utan pengar och söker förtvivlat tillmötesgå sin nya kärlek Andrew Tate. Under den utstuderade press Tate utsätter henne för pendlar han mellan sociopati och ondskefullhet.

Men det tas inte in av Tates tillskyndare. De vägrar erkänna faktum och tillskriver allt sådant illvilliga maktstrukturer, vilket brukar vara ett osvikligt tecken på miljöer där saker inte riktigt står rätt till.

Lojaliteten med Tate kan förstås i mycket avfärdas som pöbelläte. Men att bara dra ett streck där är att göra det lätt för sig. Bland all hans åsiktsbråte ligger fortfarande de där enskildheterna av ämnen som har att göra med yngre mäns vanmakt och bränner. Få vill ta i det. Bland alla populära makt- och förtryckaranalyser finns ingen modell för att härbärgera just den gruppen. De passar inte in.

Det har sagts att det råder ett svältliknande sug efter sanning i västvärlden. Kanske är törsten efter viss verklighetsbekräftelse så stark att många män är beredda att blunda och svälja Tates osmakliga persona med den? Något att reflektera över i så fall.