Ansvar finns fortfarande hos staten
Dagens Nyheter presenterade förra helgen en granskning av Telias kapande av sina kopparkablar. Byar i framförallt de norra skogslänen blir utan stabil telefoni. I längden handlar det inte bara om en markant sänkning av livskvaliteten utan även kontakten med livsviktiga samhällstjänster som 112.
Internetuppkoppling och telefoni förväntas inte längre vara frivilligt eller något som kan kräva resande eller lång väntan på stabil täckning. Det gäller inte bara akuta samtal utan även sådant som banktjänster och kontakt med myndigheter.
I första hand behöver regeringen förtydliga för Telia, som staten äger fyrtio procent av, att man behöver se bortom det kortsiktiga i en fråga som denna. Arvet från tiden då Telia var Televerket lever kvar även om samhällsansvar inte längre står med i styrdokumenten. Det innebär att Telia har ett ansvar för sina kunder som sträcker sig längre än en kalkyl om huruvida det är lönsamt att fortsätta erbjuda sina tjänster till glesbefolkade delar av Sverige.
Om någon vill bosätta sig på skuggsidan av ett berg är det kanske långsökt att förvänta sig extra samhällsservice. Men problemet med den avstängda telefonin är att samhället retirerar. Det förtjänar en politisk reaktion och efterföljande åtgärder.
Att göra som förre näringsminister Björn Rosengren (S) och förorda ett återförstatligande av nätet är att gå för långt. Men att staten har ett delansvar för situationen borde vara givet. Centerpartiets Emil Kjellström lyfter fram Norges modell med ”samhällsmaster” där staten ansvarar för att upphandla master där kommersiella intressen inte kan motivera en närvaro.
I Norge är mobiltäckning inte en lika enkel fråga som i många andra länder. Fjorder och stora avstånd utgör hinder. Men norska staten har samtidigt en annan syn på sitt ansvar för en levande landsbygd än till exempel den svenska.
”I de fall där andra aktörer inte vill stå för den telefoni som medborgarna är vana vid borde staten gå in, antingen med egna medel och upphandla eller genom lagstiftning.”
Svenska bredbandssatsningar från staten innebär idag stöd till lokala aktörer som vill ansvara för en bredbandsutbyggnad. I de fall där andra aktörer inte vill stå för den telefoni som medborgarna är vana vid borde staten gå in, antingen med egna medel och upphandla eller genom lagstiftning.
En statlig satsning på telefonmaster riskerar dock att trycka undan och minska incitamenten för andra aktörer. Dagens stöd är dock riktat på ett sådant sätt att kommersiella projekt i närheten av tätorter bortsorteras. Staten bör minimera intrång på marknader som bär sig själva. Men marknaden löser inte allt.
Såväl Telia som Telenor lovar att utbyggnaden av nästa generations mobilnät skall nå nittionio procent av befolkningen. Erfarenheter av dagens system visar att kartorna och siffrorna inte alltid överensstämmer med verkligheten.
Man kan förvänta sig att människor som hittills levt hela sina liv med fast telefoni inte kommer kunna ta steget till mobil teknik. Det som hindrar kontakten till samhällstjänster borde dock inte vara bristande tillgång till stabil mobiltäckning. Det är både praktiskt och principiellt oacceptabelt.
