Ansvar för samlingen
Kristider är tider för samling och ansvar. Samlingen uppstår dels spontant på grund av det hot samhället har att hantera, och dels genom att denna hantering underlättas av att andra konflikter bordläggs. Ansvaret kommer också delvis spontant, vissa visar sig orka mer än andra. En del tar ansvar bara genom att undvika att bil en belastning medan vissa växer med uppgiften.
Ytterligare en del av ansvarstagandet är ansvarsutkrävandet. Vårt land står, liksom resten av världen, inför stora utmaningar. Den som styr genom dessa svåra tider måste hållas ansvarig för de val och prioriteringar som görs. Det är inte bara regeringen som åsyftas i detta: från högsta politiska nivå ner till de enskilda familjerna fattas dagligen beslut som kan få stora konsekvenser för enskildas liv och hälsa.
På onsdagskvällen intervjuades statsminister Stefan Löfven angående arbetet med att hantera konsekvenserna av coronasmittan. Detta skedde ett par timmar efter att Folkhälsomyndigheten rapporterat att antalet döda i Sverige nu ökat kraftigt. Plötsligt ser vår prognos inte lika imponerande ut. Samtidigt har det internationella intresset för Sveriges strategi, att inte stänga ned samhället utan förlita sig på folkvettet, exploderat. Gräset ser väl grönt ut här, särskilt för människor som i tre veckors tid suttit instängda i små lägenheter nere på kontinenten. Denna situation bäddar för oro och frågor, men knappast för frågan om hur statsministern tänker fira påsk.
Det var nämligen den fråga som SVT:s Aktuellt valde att ställa när redaktionen fick ensamrätt till ett par av statsministerns dyrbara minuter. Svaret blev förstås att han av säkerhetsskäl inte tänker berätta det. Den som hade väntat sig tuffa frågor som blästrar fram solid sanning i töcknets tid blev nog besviken. Istället för ansvarsutkrävande och ifrågasättande i sanningens namn blev det hela en trevlig avstämning inför påsk.
Kanske är det vad befolkningen behöver: samling. Flera länder har redan fattat beslut för att se till så att sittande regeringschefer inte skall utmanas under denna turbulenta tid. Mest iögonfallande är Ungern där premiärministern Viktor Orban nu på obestämd tid tillåts styra med dekret och av flera bedömare inte längre kan ses som en demokrati. Frankrike har givit sin president Macron befogenheter som också är mycket omfattande. I det sammanhanget är hovsamhet från statlig public service kanske inte så mycket att bråka om, men om det är en strategi som är tänkt att bidra till trygghet så är den helt feltänkt.
Det som skulle bidra till trygghet är förstås att statsministern, och andra i ansvarspositioner, krävs på svar. Förinspelade tal till nationen och frågestunder istället för normala intervjuer skapar en känsla av att makten skyddas, eller åtminstone att samlingen skall tvingas fram. Det är inte betryggande i dessa tider. De i ansvarsposition måste tåla granskning, det är genom granskning som man får reda på om de tar sitt ansvar.
