Är det nu som utanförskapet till slut blir för dyrt?
Det tuffa ekonomiska läget ser ut att kunna bita sig fast. Ekonomer kritiserar Riksbanken för att gå för hårt åt med sin räntepolitik och andra kritiserar regeringen för att inte göra mer för att stötta hushållen. Mitt i denna osäkra tid presenterar Svenskt Näringsliv nya uppgifter om hur utanförskapet ser ut i Sverige, och det är inte munter läsning.
Siffran sjuhundratusen i utanförskap kritiserats när den använts i debatten. I den gömdes bland annat studenter och ställde enligt kritikerna för höga krav på självständig försörjning. Det är den siffran som Svenskt Näringslivs chefsekonom Sven-Olov Daunfeldt och ekonomen Johan Lidefelt nu nyanserat.
1,3 miljoner vuxna svenskar är varken studerande eller står på egna ben. Femtiosju procent av dessa hade 2020 haft det så under samtliga fem föregående år. Och en tredjedel av gruppen hade en årsinkomst som understeg ett prisbasbelopp.
Det är ett mycket svagt, och dyrt, resultat. Särskilt med tanke på hur länge integration varit på agendan. Alla dessa personer försörjs av någon, och hushåll där en vuxen försörjer övriga familjemedlemmar är inte särskilt vanliga. Det offentliga har länge tagit ett stort ansvar för att hålla stora grupper på benen.
Men hittills har vi, även om vi velat ändra på sakernas tillstånd, haft råd att ha det så här. Segregationen i bostadsområden och skolor har inneburit att mycket friktion mellan människor har undvikits, eller åtminstone portionerats ut. Brottsligheten som följt i spåren av långvariga utanförskap har intensifierats, men för det mesta gällt etablerade problemområden.
Ett politiskt framdrivet genombrott i dessa mönster skulle nog vara mer obekvämt än de flesta vill erkänna. Samtidigt som många har inställningen att politiken kan lösa situationen.
Men om ekonomin blir ännu svagare kan det krävas genuint nydanade reformer för att minska bidragsberoendet. Varje person som tar sig fram till egen försörjning blir både en avlastning för välfärden och en som bidrar till att betala den. Men samtidigt som insatserna ökar blir det också svårare att lösa integrationen under en lågkonjunktur. Företagen är pessimistiska och vill ofta ta mindre risker, arbetslösheten blir nästan alltid större i svåra ekonomiska tider.
Svenskt Näringslivs ekonomer har sina förslag färdiga. Det handlar om instegsjobb där staten betalar hälften av lönen för långtidsarbetslösa, en reform som nog kan övervinna en del företagares oro. Man föreslår också skattesänkningar för låginkomsttagare som ett sätt att öka skillnaden mellan att ta emot ekonomiskt bistånd och att arbeta. Det är sannolikt en mer framkomlig väg än att i dessa tider driva på för sänkta nivåer i biståndet. Moderaternas idé om ett ”bidragstak” för att se till så att familjer inte förlorar på att en i hushållet börjar arbeta skulle kunna utvecklas åt det hållet.
Svenskt Näringslivs förslag kan bidra till att minska utanförskapet. Med en pressad ekonomi är det svårt att vara kreativ, att våga pröva nya saker. Men blir det riktigt illa kan desperationen bli en drivande kraft till förändring.
