Är undantaget regel?
I våras stod det klart att Högsta Domstolen gav Hargs Bruk rätt till ersättning från staten efter att avverkningen stoppats på tjugotvå hektar. Detta på grund av att det visat sig vara en viktig plats för tjädrarnas spel på våren.
Det såg inte ljust för bruket. Avverkningen stoppades med hänvisning till Artskyddsförordningen som i regel inte ger rätt till ersättning för stoppad markanvändning. Men efter många prövningar gav alltså högsta rättsliga instans bruket rätt till ersättning för det förstörda värdet på skogen, som alltså inte längre kan säljas för sin potential i skogsbruket.
Men för den som hoppades på att rättsfallet skulle bli röja undan den oro som många skogsägare känt blev avgörandet en besvikelse. Högsta Domstolen förklarade att det var tre faktorer som gjorde detta till ett undantagsfall och att det var anledningen till att man kunde döma till markägarens fördel.
Detta har nu bekräftats av Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket som utifrån avgörandet beslutat om en gemensam linje: utgångspunkten är fortfarande att man kan få sina ekonomiska värden förstörda utan kompensation. Myndigheterna ansåg inte att Högsta Domstolens diskussion om allmänna principer var tillräcklig för att ändra den tillämpning av lagen man hittills haft. Den som gjort att ett par mycket uppmärksammade fall lett till att markägare blivit utan kompensation när deras skogar tagits ur bruk på grund av artskyddsregler.
Men det finns en fråga som man borde titta närmare på och analysera. Det är nämligen inte klarlagt vad som är vanligast, regel eller undantag. Det som gjorde att Hargs Bruk fick kompensation som motsvarade marknadsvärdet (och tjugofem procent extra på grund av advokatens framgångsrika formuleringar) var tre saker: inskränkningen försvårade pågående markanvändning avsevärt, inskränkningen medförde så stora förluster för den enskilde att det var orimligt att denne skulle bära dem själv och att markägaren sökt men nekats dispens från artskyddsförordningen.
Det är inte säkert att huvudregeln är det många tror att den är. Ett avverkningsstopp borde rimligen vara en avsevärd inskränkning av markanvändning. Mindre inskränkningar kan vara ökade hänsynsytor eller liknande åtgärder.
Stora förluster borde inte vara svårt att leva upp till. Tjugotvå hektar är procentuellt inte så stor del av ägorna inom Hargs Bruk, om detta fall ändå räknades som orimligt stora förluster för denna relativt stora markägare borde det finnas goda chanser för mindre aktörer att hävda att de utsatts för motsvarande ekonomiska förlust.
Om man inte får dispens på grund av tjäderspelplatser borde få andra arter ge dispens. Tjäder är en djurart som får jagas. Det sker inom avgränsade tider men någon gräns för antal individer finns inte. En skogsägare kan alltså utan att bryta mot lagen hålla skogen tom från tjädrar. Det är ett faktum som borde sänka tröskeln för att ge dispens.
Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket borde ha uttalat sig om hur sannolikt det är att tidigare uppmärksammade fall där markägare blivit utan ersättning hade hjälpts av det nya avgörandet. Det hade nog lugnat många.