Arbetskultur i möte med den andre
Svenskt Näringsliv har studerat utanförskapet i Kronoberg. Deras resultat visar att tjugotre procent av vuxna i arbetsför ålder inte är självförsörjande. Måttet självförsörjande togs fram 2020 av Entreprenörsforum för att vara ett komplement till arbetslös och sysselsatt som annars är de vanligt förekommande i politiken. För att räknas som självförsörjande skall man tjäna minst fyra prisbasbelopp per år, vilket motsvarar drygt tretton tusen kronor per månad. Studenter, men inte föräldralediga är bortkopplade från statistiken.
Det är ett bra komplement till måttenheter som i sig blivit sätt att dölja problem på svensk arbetsmarknad och på integrationens område. Vänstern i Sverige vill tala om sysselsatta, för det krävs bara en timmes betald verksamhet per vecka för att registreras, och högern vill hålla sig till arbetslösheten, som är ett hårdare mått för hur välfungerande arbetsmarknaden är. Man kan förstås också tänka sig att högern som nu är i regering under en lågkonjunktur börjar lockas av att mäta i andel sysselsatta.
Men självförsörjande tillför något viktigt i detta samtal. Att klara sig utan olika offentliga stöd och med en skattad inkomst är en bra definition av att stå på egna ben. Och i ett samhälle måste det råda balans mellan människor som står på egna ben och de som inte gör det.
Andelen som inte är självförsörjande skiljer sig inte så mycket från rikets genomsnitt, men Växjö gör mycket för att länets siffra skall bli såpass låg. Den mest intressanta delen av undersökningen är den som handlar om utanförskap som pågått under lång tid. Utrikesfödda är extremt överrepresenterade i gruppen som varit icke-självförsörjande i fem år på raken. Och föga förvånande är det utrikes födda kvinnor som är längst från denna självständighet.
Det finns många faktorer till det, men en viktig är att många utrikesfödda i Sverige kommer från länder med tydligt uppdelade könsroller och starka uppfattningar om hur en familj skall se ut. När politiker talar om integration innebär det att få personer att lämna detta bakom sig och istället anamma den svenska normen med två heltidsarbetande personer per hushåll. En av anledningarna till att integrationen går så långsamt (om man nu tänker sig att den obevekligt rör sig framåt mot ett färdigt mål) är att de flesta har en bestämd bild av hur landet Sverige skall användas. När andra människor använder samhället och dess resurser på andra sätt blir det svårt att hantera, på flera plan. Dels politiskt, dels känslomässigt och även polisiärt.
Kronoberg har under långa tider präglats av fattigdom och arbetsmoral. Bygder med minskande befolkning har ytterligare upplevelser som präglar och mötet med nya inflyttande är inte alltid lätt att hantera. Det finns helt enkelt delar av landet som är bättre rustade för att möta ett utanförskap som inte säkert söker sin egen lösning. Det finns reformer som kan sänka trösklar till arbetslivet och till och med öka motivationen för att ta sig ut i arbete, Svenskt Näringsliv har ett par förslag, men man kan inte tvinga någon att vilja vara en del av den småländska strävsamheten.
