Årsbokslut för en JÖK

Ledare

 

Foto: Claudio Bresciani/TT

Det betänkliga årsfirandet av Januariöverenskommelsen, JÖK:en, var inte uppsluppet direkt. Faktum är att det säger en del, att ingen av de inblandade kände något som helst intresse av att uppmärksamma bemärkelsedagen. Det säger också en del att dess ängsligaste medlem Liberalerna tvärtom kände sig tvunget att distansera sig någon dag senare.

Nyamko Sabuni tog nämligen tillfället i akt att sätta en slags förklaring på pränt i en debattartikel: ”Efter misslyckade försök av Stefan Löfven och Ulf Kristersson att vinna stöd tolererade en majoritet av riksdagen till slut en regering satt att genomföra ett liberalt program framförhandlat i mitten av svensk politik.”

Tja, det fanns ju också anledningar till att Ulf Kristersson misslyckades. Som att Liberalerna vägrade att släppa fram honom.

Därefter radar Sabuni upp hjältedåd som Liberalerna har genomfört både inom och utanför ramen för JÖK:en. Och hon är noga med att understryka att det är frågan om ett begränsat avtal där parterna inte känner kärlek för alla förslag och är fria att agera självständigt på andra områden. Detta klargörande tänker sig Sabuni skall få väljarna att se Liberalerna i klarare konturer. Men hon verkar inte inse att effekten är den motsatta.

För vem tror hon, eller någon av de inblandade i JÖK:en, håller reda på vilket parti som skall äras eller bannas för olika politiska förslag och åtgärder? Att sätta en hållning i utformningen av utjämningssystemet på ett visst konto och sätta avskaffandet av värnskatten på ett annat? Tror hon eller någon annan att den breda väljarkåren för bok över sådant och sedan lägger JÖK:en som en linjekarta över allt för att kunna dra rätt slutsatser om vilket parti som skall stödjas? Självklart inte. Denna sorts avräkning är förbehållen politiska journalister och kommentatorer.

Om ett parti sätter sig i en sådan sits är enda sättet att överleva i opinionen att ha en så stark politisk identitet att väljarna – åtminstone de egna väljarna - känner sig trygga med att partiet ändå på det stora hela gör vad det är tänkt att göra. Det har till exempel Centern, även om de inte direkt firar triumfer.

Men Liberalerna har det inte. Tvärtom kan man med fog påstå att de är det parti som har haft störst problem med profilen under de senaste åren i svensk politik. Att gå in i JÖK:en var i det avseendet det dummaste de kunde göra.

Men det problemet är ytterst en reflektion av hela Januariöverenskommelsens inre svaghet; att inga av de inblandade - möjligtvis med undantag för Socialdemokraterna som har makten prioriterad - vill något annat än att slippa ta itu med verkligheten. Och verkligheten heter Sverigedemokraterna som är här för att stanna åtminstone under överskådlig framtid. Om Liberalerna går det inte att vara lika säker.