Åter till grundlagsändring
Sandström menar att – givet att statschefen inte är regeringsbildare, vilket vore det bästa – talmannen för det första borde väljas mitt under mandatperioden istället för i samband med val. Det vore att åtminstone hjälpligt stärka dennes auktoritet eftersom mandatet skiljs från det omedelbara valresultatet. Dessutom borde denne bara kunna sitta en period.
Det är ett bra förslag. Detsamma gäller tanken att riksdagen borde kunna ges möjlighet att upplösa sig själv, om hälften eller en kvalificerad majoritet bedömer detta som nödvändigt. Som Sandström noterar finns det ofta ingen som kan utlysa extra val under en politisk kris.
Sandström vill också att valet skall flyttas från hösten till våren. Och han tycker att ”en naturlig ordning vore att riksdagen inte får åtskiljas förrän den valt en statsminister”. Hans poäng är att riksdagsledamöterna, ställda inför hotet att få sin sommarledighet indragen, kommer att åsidosätta sina förpliktelser mot väljarna och börja kompromissa om sådant de inte hade kompromissat om i annat fall. Det värsta är att tesen mycket väl kan stämma.
I alla händelser har han helt rätt i att en sådan reform hade varit en naturlig följd av att budgetåret lades om till kalenderår 1997. Att så inte skedde har ställt till problem för flera nya regeringar då de varit tvungna att stressa fram en budgetproposition till september.
Men Sandström trippar halvt runt målet i ett avseende. Han förklarar att talman Andreas Norlén hanterade höstens regeringsförhandlingar ”skickligt” och att ingen ifrågasatte dennes oväld. Det är minst sagt en sanning med modifikation. Nej, Norléns oväld har inte varit ifrågasatt. Det är riktigt. Men det betyder inte att han inte har varit ifrågasatt. Han valde att tolka grundlagens bokstav på det säregna sättet att extra val till varje pris skulle undvikas. Ett extra val var att betrakta som en ”avgrund” enligt Norlén, och denna hans inställning medförde att partiledarna fick respit på respit på ett sätt som grundlagens upphovsmän inte hade tänkt sig.
Faktum är att en stor del av de problem som Sandström vill lösa har blivit uppenbara just för att Norlén inte agerade så resolut som man kunnat förvänta. Det har inget med oväld att göra. Det handlar om att Norlén helt felaktigt såg det som talmannens uppgift att skydda riksdagen från ett extra val. Den ”press” på partierna som Sandström efterlyser hade mycket väl kunnat sättas inom grundlagens ramar om talmannen bestämt sig för det.
Men oavsett vilket är det förstås riktigt att en översyn av dagens regeringsform behöver göras. En i raden av många som ett resultat av att Torekovkompromissen var så dålig.
