Återvänd till respekt

Ledare Artikeln publicerades

Regeringens arbete med återvändande visar på en bristande respekt för medborgarskapet.

När världens blickar och ansträngningar är fokuserade på Coronakrisen måste andra frågor kunna belysas ändå. Annars riskerar vi att gå miste om viktiga lärdomar. Riksrevisionen har genomfört en viktig granskning av regeringens arbete med att återföra personer som inte har rätt att uppehålla sig landet.

Det är nog ingen som har särskilt höga förväntningar på dessa ansträngningar. Att utvisa människor ur landet är inte roligt. Varken för de tjänstemän som fattar beslut eller för de som verkställer dem. Det är också en verksamhet som inte riktigt passar in i någon av de myndigheter som behandlar ärendena.

En annan av anledningarna till att inte är roligt är att politiken inte agerar för att göra systemet effektivt. I den första regeringen som Stefan Löfven ledde var det Anders Ygeman som hade ansvar för dessa frågor. Han meddelade att cirka åttiotusen personer skulle behöva lämna Sverige under de kommande åren. Nu har de åren gått men inte lika snabbt som Ygemans ambitioner på området, i samband med transportstyrelseskandalen fick han lämna sin ministerpost och det verkar som att han tog portföljen med arbetet med sig.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Riksrevisionen målar upp en bild av ett återvändandearbete som är djupt dysfunktionellt. Färre än hälften av de som får avslag på asylansökan lämnar landet frivilligt på myndigheternas uppmaning. Det är alltså en majoritet av de ärenden för Riksrevisionens granskningsperiod 2013-2014 som överlämnats till polisen. Riksrevisionen visar också att ”de flesta av dessa” klarar av att stanna i landet. Nästan hälften av ärendena hos polisen preskriberas. Och en inte obetydlig andel av de som inte preskriberas, utan som registreras som avslutade, handlar om personer som sökt sig till annat EU-land men som skickas tillbaka till Sverige med hänvisning till Dublinförordningen.

Det enda som kommer att förändra denna misslyckade situation är politisk opinion. Det är än så länge mycket dyrt att återbörda personer till sina hemländer. Det skall göras på ett rättssäkert sätt och med värdighet för alla inblandade. Trots detta uppstår inte sällan högljudda protester och ibland även sabotageförsök för att hindra verkställande av utvisning. Vår nuvarande regering verkar inte angelägen om att ta strid för att effektivisera detta.

Men återvändandet måste förstås bli bättre. Det är illojalt mot medborgarna att låta dagens situation bero. Personer som gömmer sig från polisen skall inte få möjlighet att söka uppehållstillstånd på nytt. I nuläget är det ungefär var tjugonde utvisningsbeslut som vänds till ett uppehållstillstånd. Riksrevisionen noterar också att slarvet med svensk folkbokföring och samordningsnummer gör det lättare för människor att undvika ett utvisningsbeslut. Det är inte svårt att räkna ut för den som intresserar sig, vilket regeringen verkar ha gjort fram till att Ygeman slutade som inrikesminister.

Det krävs grundläggande omsorg om välfärdssystemen och grundläggande respekt för medborgarskapet från politikers sida för att få bukt med det ineffektiva återvändandearbetet. Tar man inte tag i det visar man också att man saknar dessa grundläggande värderingar.