Även LSS-reformen rann ut i sanden
Regeringens opinionsmässiga desperation kan man både förstå och leva med - inför ett val där Socialdemokraterna ser ut att göra sitt sämsta resultat sedan 1911 är det naturligt att partiet gör vad det kan för att få undan svåra frågor som sjukskrivning och assistans från agendan.
Man kan möjligen notera hur motsägelsefull den nya S-positionen är. Å ena sidan signaleras att kostnadsfrågan som var ”starkt oroande” 2016 inte längre är så allvarlig och att ”en rättighetslagstiftning är en rättighetslagstiftning”, som Hallengren uttryckte det. Å andra sidan ska LSS även framgent rymmas inom en ekonomisk ram och dessutom vara kostnadseffektivt och ekonomiskt hållbart. Detta är naturligtvis en målkonflikt av stora mått även om S inte låtsas om den. Socialdemokraterna lägger grunden till en ny svekdebatt.
Men än allvarligare är att själva grundfrågan nonchaleras. En utredare som har haft i uppdrag att vända den kraftiga kostnadsutvecklingen ska nu förhindras från att lägga fram några förslag på besparingar alls - trots att besparingsbehovet är uppenbart. I fasta priser ökade utgifterna för assistansersättning från tio miljarder 1999 till drygt 28 miljarder kronor 2014. Statens utgifter för assistans ökade med 226 procent under denna period.
Ökningen beror på att fler personer har fått assistans, men framför allt på att fler timmars assistans beviljas. I undersökning bland Försäkringskassans handläggare 2016 framkom att vissa assistansmottagare fyller den vakna tiden med aktiviteter eller sover allt kortare och därför vill ha mer assistansersättning. ”Handläggarna undrar hur personerna orkar vara så aktiva och hur de orkar sova så lite”, konstaterades det. I fråga om vad som är rimligt har handläggarna heller inte mycket att förhålla sig till, mer än att dygnet har 24 timmar och att det inte går att ha två aktiviteter samtidigt. Flera av de tillfrågade handläggarna uppgav att de inte hade några skäl att ”hålla emot”; samtidigt noterades att det för företagen som är assistansanordnare finns goda skäl att driva på för fler timmar, till den grad att handläggarna ”ibland känner sig osäkra på vem som egentligen står bakom beskrivningen av behov”.
Oklarheten syns tydligt i statistiken. 1994 fanns 6 141 assistansberättigade med i genomsnitt 66,9 timmars assistans per vecka. 2017 hade antalet assistansberättigade ökat till 14 886, och det genomsnittliga antalet assistanstimmar till 128,5. Striktare tillämpning har fått mycket uppmärksamhet, men faktum är att genomsnittet av beviljade timmar per assistansberättigad aldrig har minskat. Bara under åren 2009-2013 ökade det med tio timmar.
Det hade varit av stort värde att korrigera de kostnadsdrivande incitament som ligger bakom denna ökning, vilket var precis vad regeringens utredare skulle ha gjort. I detta ingick också mer insyn och tillsyn - helt centrala kvalitetsfaktorer som nu saknas. Regeringen hade en chans till en helt nödvändig reform av LSS. Istället blev det en halvmesyr - tal om skärpt tillämpning och minskade kostnader, men i slutänden ingen förändring. Även i denna fråga har den S-ledda regeringen visat sig oförmögen att reformera.
