Både EU och EPP inför ett vägval
Länge leve Europa. Med de orden avslutade Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyen talet om tillståndet i unionen som hon höll under onsdagen inför Europaparlamentet som samlats till plenarsession i Strasbourg.
Själva konceptet med ett sådant unionstal för tankarna till USA och den amerikanske presidentens årliga ”state of the union”-tal inför kongressen. Något av en påminnelse om hur visionen om ”en allt fastare sammanslutning” redan i det europeiska samarbetes barndom av en sådan som Winston Churchill kunde talas om i termer av ”ett slags Europas förenta stater.”
Men också en subtil markering av skillnaderna. Det var inget sobert ”Gud välsigne Europa” som satte punkt för talet, som inte bara var mandatperiodens sista utan kanske också von der Leyens sista. Hon har själv varit förtegen om huruvida hon ställer upp för omval och gav inga signaler om saken i talet.
Av snacket i korridorerna att döma lär platsen stå till hennes förfogande om hon vill ställa upp en mandatperiod till. Och i hennes inflytelserika hemland Tyskland ser den nuvarande koalitionsregeringen ut att vara positivt inställd, trots att hon tillhör oppositionspartiet, det kristdemokratiska, CDU.
”EU får gärna syssla med rätt saker som handel och gränsöverskridande problem som kräver gemensamma lösningar.”
Att hon råkar vara tysk kan förstås ha med saken att göra. Men också att hon på båda sidorna av den politiska skalan bedöms tillhöra dem inom EPP, där både Moderaterna och Kristdemokraterna är medlemmar, som åtminstone hittills hellre sökt samarbete med mitten- och vänstergrupperna än åt andra hållet. Som det syrligt har kommenterats i de mer besvikna sammanhangen: det är lite som att ha en borgerlig politiker som driver vänsterpolitik. Något som dock föreföll nedtonat i årets tal, trots stort fokus på inte minst den gröna omställningen.
Liksom i riksdagen infinner sig i Europaparlamentet insikten om att man för att få igenom sin egen politik behöver förhålla sig till de parlamentariska realiteterna. Något som mycket väl kan bli än tydligare efter det kommande Europaparlamentsvalet nästa år. Där har von der Leyen stått för en linje, medan ledaren för hennes egen partigrupp det kristdemokratiska EPP , Manfred Weber, hellre trycker på för att EPP ska söka ett pragmatisk samarbete med andra högergrupper för att kunna värna borgerliga intressen som fungerande jord- och skogsbruk eller minskade regelbördor.
Stödet för EU förblir starkt bland svenskar, med svaga förutsättningar för en swexitopinion. Men tron på EU står också i förening med en skepsis mot överstatlighet. EU får gärna syssla med rätt saker – mindre klåfingriga reformer som kan få oanade konsekvenser när de appliceras i markant olika medlemsländer, mer fokus på handel och gränsöverskridande problem som kräver gemensamma lösningar.
Den gröna omställningen kommer med all säkerhet att bli en av de dominerande frågorna i det kommande Europaparlamentsvalet, liksom kriget i Ukraina och dess påverkan på Europas säkerhet I dessa liksom i andra frågor kommer Europaparlamentets borgerliga ledamöter behöva finna den rätta balansen för att värna europeisk säkerhet och klimatet, men utan att hänge sig åt överdrivna överstatliga planer som i förlängningen kommer underblåsa euroskeptiska vindar. Nästa sommar går européerna till valurnorna. Men även parlamentarikernas egna val av samarbeten och sakpolitiska inriktningar blir ett vägval för Europa.
