Balanserad analys av våldet, tack!

Ämnet är prekärt, ty det handlar om stor smärta och liv som tagits med våld. Att ämnet är känsligt och att det råder konsensus om dess allvar innebär däremot inte att det inte kan och bör finnas olika perspektiv och åsikter om problemets rötter. Tvärtom kan det berika diskussionen och leda till nyanserade och mer alltäckande åtgärder. Att denna mångfald nu saknas märks inte minst i att alla partiers förslag mot våldet varit i stort sett identiska.

Man kan tycka att det är enkelt. Men hur ett problem formuleras påverkar inte bara åtgärderna utan också hur vi ser på varandra när vi bygger en samhällsgemenskap. Särskilt förvånande är det att partier till höger, liksom Moderaterna och Kristdemokraterna, skrivit under på en strukturell analys som de i många andra frågor motsätter sig. Att ställa grupp mot grupp – män i allmänhet mot kvinnor i synnerhet – brukar annars anses splittrande och kontraproduktivt.

Och i detta har man varit något på spåren. Ty trots att vi tycker att de män som misshandlar och mördar kvinnor är för många är det en extrem minoritet av män som begår dessa brott. Detta kan uppröra eftersom det ses som ett förminskande av problemet. Men tvärtom kan vi med en god vetskap om att misshandel av kvinnor inte är en norm bland män, med en stor majoritet i ryggen, agera med kraft mot de som begår dessa brott istället för att måla upp ett enormt motstånd som inte finns. Träffsäkert mot en smal grupp – inte blint fäktandes mot halva befolkningen.

Det är snarare en strukturell syn som kan osynliggöra den enskilda våldsutsatta kvinnan och förhindra att varje våldsbrott ses som en oacceptabel avvikelse från normen. Brotten blir istället en förväntan, och reaktionen en aggressivitet gentemot ett system som anses nästan omöjligt att förändra om det inte finns konsensus.

Förutom svartsjuka är andra vanliga motiv när kvinnor dödas psykisk ohälsa hos gärningsmannen. Det är också vanligt att förövaren är en annan familjemedlem. Efter de mord och våldsbrott som nu har begåtts behöver politikerna, för att kunna möta det med rätt åtgärder, också invänta och se om det enda som förenar mördarna är att de är män – eller om det också finns andra motiv som heder eller psykisk ohälsa inblandat.

Idén om att strukturer skapar våldet en minoritet män utsätter kvinnor för är splittrande, ursäktande och bäddar för framtida kollektiv bestraffning för alla män. Redan nu har förslag som utegångsförbud för män och genuspedagogik för pojkar ventilerats i debatten utan särskilt mothugg.

Men det största problemet är nog att den strukturella analysen inte är belagd, men ändå tillåts styra hela samtalet. Och de som borde utgöra motkraften, Moderaterna och Kristdemokraterna, låter det pågå.