Annons

Barbie är två timmar bioreklam

Få kunde tro att Barbiefilmen skulle bli politiskt sprängstoff från vad som sågs av reklamkampanjen. Men de feministiska talen är antagligen bara ännu ett sätt att sälja fler biobiljetter.
Ledare • Publicerad 2 augusti 2023
Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

Barbiefilmens premisser och budskap är bitvis osammanhängande. Men man får ta filmen för vad den är. Två timmar av bioreklam som kostade över hundra miljoner dollar att producera. Men skaparna lyckades ändå göra den politisk.

Säkert propaganda, men för vad?
Säkert propaganda, men för vad?

Intryckt i den rosa paketeringen finner man vad vissa högerkritiker kallat feministisk propaganda. Det tar dock snarare formen av en föreläsning än samhällskritisk konst. Givet all metahumor och referenser kan man nästan undra om även detta är satir.

Annons

Leksakens tillverkare, företaget Matell, figurer som harmlösa skurkar. Styrelserum fyllda med kostymklädda män som tjänar pengar på spektaklet, både i och utanför filmens universum. Trots förvecklingar blir ordningen återställd i filmens slut. Ken-dockornas uppror omintetgörs och kvinnodominansen återställs i fantasivärlden. Matells styrelse återgår till att sälja dockor.

Att restaurera den gamla maktordningen är praktisk taget definitionen av reaktionär ideologi. Konflikten i filmen löses upp och lag och ordning återinförs. Sasha, tjejen som börjar filmen med att kalla Barbie för fascist slutar filmen i en rosa klänning, som ännu ett till barbiefan.

Vänsterfilosofen Mark Fischer skrev om hur varje upprorisk gärning plockas upp av kommersiella krafter och omvandlas till något ofarligt. Revolutionära ikoner sätts på T-shirts och säljs till massan. Konsumenten fantiserar gärna om utopier och evig lycka efter samhällsomdaningen. Men vet samtidigt att det bara hör till fantasin.

Gränsdragningen mellan fantasivärlden och den gråa verkligheten upprätthålls i filmen. Barbiedockans ”fascistiska” ideal bryts ned i oändliga iterationer beroende på konsumentens önskemål. I slutet förbyts även detta till en gränslös valfrihet, åtminstone för huvudpersonen.

”Detta uppvaknandet ur ett ”falskt medvetande” hade inte kunna hanterats på ett mindre subtilt sätt.”

En central premiss är att det räcker med att poängtera kvinnoidealens absurditet för att väcka barbiedockorna ur sin hjärntvätt. Detta uppvaknandet ur ett ”falskt medvetande” hade inte kunna hanterats på ett mindre subtilt sätt. Allt detta förekommer dock i fantasivärlden. I berättelsen sker det för att återställa ordningen och låta Matell återgå till att sälja sina produkter.

Fischer beskriver kapitalismen som en maskin av önskan och begär. Av den amerikanska kulturens många karaktärer finns det nog ingen som personifierar detta mer än Barbie. Kopierad från en tysk seriekaraktär på 50-talet, föreställande en prostituerad, blev dockan i en könlös leksaksform till en symbol för det amerikanska välståndet.

Fischer kanske skulle se en potential i fantasifullheten. Men filmen blir en succé trots den politiska dräkten som sätts på dockan, inte tack vare den. Det är något som går att känna igen som efterfrågas. Trygghet och glädje. Inte revolution.

Pontus WesterholmSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons