Barnansvar men inte pekpinnar
Ledare
De som höjer rösten för dessa reformer önskar en helt eller till allra största del kvoterad föräldraförsäkring som tar bort eller avsevärt minskar möjligheter till överlåtelse av månader till den andra föräldern. Förespråkarna menar att sådana reformer är viktig för att säkra mer jämställdhet. De menar att ojämna uttag drabbar kvinnors ekonomi och ställning på arbetsmarknaden. Men förslag likt dessa har många brister.
Man kan inledningsvis lyfta avsaknaden av barnperspektiv. Det är barnet som torde vara det främsta fokuset för försäkringen. Förespråkarna har sällan bra svar på som ska hända med små barn ifall den ena föräldern inte kan ta ut sin ledighet. Att i större utsträckning försöka få in dessa barn i redan smockfulla barngrupper på förskola när deras andra förälder kan och vill vara hemma framstår inte som rimligt. Dessutom ska man minnas att alla barn är olika med olika förutsättningar. Det är inte alla barn som klarar av en så tidig debut på förskolan.
”Förespråkarna har sällan bra svar på som ska hända med små barn ifall den ena föräldern inte kan ta ut sin ledighet”
Argumentet att tvångskvotering vore bra för kvinnors ställning på arbetsmarknaden och deras pensioner är till viss del kortsiktigt. Försäkringskassans egna kartläggningar visade att kvinnor med mer “jämställt uttag” av föräldraledigheten å andra sidan var i större riskzon för sjukskrivning och stress. Sådant påverkar självklart också kvinnors pensioner och ställning på arbetsmarknaden. Därför är det fel att enögt stirra på föräldraförsäkringen. Det finns flera andra reformer politiker kan genomföra kan göra för att stärka kvinnor på arbetsmarknaden och förbättra deras pensioner.
Man kan dessutom påpeka att reformer likt dessa inte önskas av folket. I en SIFO-mätning för några år sedan (Dagen 27/4 2018) framkom det att nästan åttio procent av svenskarna ansåg att föräldrarna hellre själva skulle bestämma själva över sina föräldradagar, snarare än att låta riksdagen tvångskvotera ännu mer av ledigheten. Det framstår därför som extra underligt att flera av förespråkarna, som beskriver sig som feminister, inte litar på vuxna kvinnors förmåga att samråda med sin partner och ta egna beslut. Svenska kvinnor är inte hjälplösa offer som behöver fler statliga pekpinnar i sitt egna familjeliv.
Föräldraförsäkringen är viktig för många svenska föräldrar och har varit en nödvändig och uppskattad reform. Den ska fortsätta vara något svenska familjer kan räkna med. Men någon tvångskvotering är inte önskvärd. Snarare borde fokus ligga på mer flexibilitet och fler dubbeldagar. Kvoteringsförespråkarna borde börja respektera vuxna svenskars förmåga att fatta egna och väl avvägda beslut om sin föräldraledighet. Föräldraförsäkringen borde delas upp vid familjernas köksbord, inte vid ministrars skrivbord.
EVIN BADRNIYA