Barnen är vår framtid
2017 gjorde Statistiska Centralbyrån en uppföljning, personer som sju år tidigare ingått i en undersökning om inställningen till att bilda familj fick svara på hur det hade gått för dem. Åtta av tio som önskade få barn hade under tidsperioden kunnat få det. Undersökningen gav en del fingervisningar om hur det gått till och vad som påverkat det hela. Beroende på vad man har för inställning till politik borde undersökningen leda till frågor. Till exempel –finns det något politiken kan göra för femtedelen som ville men inte lyckades?
Som konservativ kan familjebildning aldrig bli en helt individuell angelägenhet. De val som fria individer gör påverkar samhället och blir till andras problem, eller hjälp. De lägger grunden för framtidens livsvillkor, och det blir som mest tydligt när det kommer till familjebildning. Det mediala intresset för personer som väljer att leva sina liv utan barn är just nu stort. Säkert beror det på en blandning av fascination för det avvikande och kampanjer. Fascinationen för det avvikande är en stark drivkraft i medialt utrymme och barn är ett ämne som engagerar de flesta. Om man inte själv har barn så har man i alla fall själv varit barn och kan därmed bidra med något till samtalet, det är få ämnen som har så låga trösklar.
Men samtalet behöver också fördjupas. Individualism och självförverkligande är idag utgångspunkten, att leva för andra ses ofta som ett självpåtaget misslyckande. Men utan barn försvinner samhället. I Sverige föddes förra året lägst antal barn på sjutton år. I Finland var antalet 2019 det lägst sedan 1868. Grannlandet står inför en situation som måste hanteras politiskt.
En del av den statistiken är förstås ett resultat av att vi med medicin och teknik lyckats tränga bort väldigt mycket lidande ur våra liv och samhällen. Vi har själva skapat en förutsägbarhet som gör att vi kan unna oss och många att ägna sig åt självförverkligande. Det är ingen liten sak.
Men samtidigt bör inte samhället vara neutralt inför om människor bildar familj eller inte. Det ligger i samhällets intresse att överleva och återskapa sig självt. Det är ett intresse som många också har en egen drivkraft till. Vårt samhälle har också en stor tilltro till att politiken kan forma människan och hennes tillvaro. När Miljöpartiet var en del av regeringsmakten anordnade man seminarium om ”nudgeing”, att förmå människor att omedvetet göra insatser för klimatet. När politiker närmar sig idén om att förbättra för barnfamiljer lyfts ofta råa försök i mindre demokratiska länder fram för att håna tanken.
Det finns saker man kan göra för att underlätta för familjebildande utan att hänfalla till grova förenklingar eller ta ifrån människor deras självbestämmande. Att se till så att nybyggnationen bättre speglar människors efterfrågan och därmed dämpar prisutvecklingen på bostadsmarknaden. Att undersöka om det finns reformer som kan få unga att söka sig till arbetsmarknaden tidigare i livet, och inte allt senare som nu är trenden.
