Behövs Permafrost?
Rimfrost skall bli permafrost, det är budskapet från högern i riksdagen. Alla partier utom regeringspartierna har på kort tid uttalat kritik mot regeringens åtgärder mot gängkriminalitet. Detta sedan polisens operations Rimfrost avslutats och summerats: den stora insatsen ser i detta läge inte ut att ha minskat gängvåldet.
Detta har blivit en politisk fråga delvis på grund av att de blocköverskridande förhandlingar om kriminalpolitiken som fördes förra sommaren havererade och slutade med att regeringen lade fram sitt trettiofyrapunktsprogram. En lista på åtgärder som resulterat i en lång rad presskonferenser där man berättat om nya reformer som är på väg att införas. Det har handlat om allt från att ursprungsmärka sprängämnen till att skärpa straffet för brott som är vanligt förekommande i gängmiljöer.
Det går förstås att argumentera för att regeringens åtgärder ännu inte hunnit träda i kraft, och att bättre resultat är att vänta. Men från det hållet har det har också varit stora förväntningar från politiskt håll på att operation Rimfrost skulle leda till att vända utvecklingen. Regeringen har i det närmaste försökt göra Rimfrost till sitt projekt, vilket är olyckligt.
Det öppnar nämligen för ineffektivitet i polisarbetet. Rättspolitisk debatt om inriktning och resurser är naturligt men det viktigt att fokus ligger på att förse rättsväsendet med de bästa möjliga resurserna. Rimfrost och trettiofyrapunktsprogrammet är namn som är lätta att komma ihåg och att koppla till rätt parti.
Det är Liberalernas rättspolitiske talesperson Johan Perhson som uttalade att rimfrost skall bli permafrost. Och det är en lyckad paroll som uttrycker partiets ambitioner och säkert också behoven i vårt samhälle just nu. Men man måste se till att hålla två tankar i huvudet samtidigt.
Det är inte säkert att en ökad konflikt kring rättspolitiken bidrar till att förbättra situationen ute i landet. Regeringen underskattade nog i höstas värdet i att få till en blocköverskridande överenskommelse om inriktningen på detta område. Moderaterna har från de förhandlingarna betonat socialtjänstens avgörande betydelse för att hindra unga från att hamna på snabbspåren till gängbrottslighet. Det framstår som märkligt att regeringen inte kunde få till en kompromiss på det området. Även Vänsterpartiet uttrycker nu att denna betoning borde varit starkare.
Det är skrämmande att polisens mycket ambitiösa projekt inte ser att ha minskat gängens aktivitet. Den isande insikten är att våldet kan vara mer än vad vårt samhälle klarar av att hantera och att fler tvingas leva i rättslöshet. Det är inte konstigt att partierna är måna om att arbetet mot gängkriminaliteten skall växlas upp. Men när rädsla och omsorg blandas är det inte säkert att insatserna blir de mest effektiva. Om detta vittnar regeringens politik på området. Den riksdagsopinion som nu samlats bör se till att inte hamna i positioneringskonflikt med regeringen och istället agera självständigt för att ge rättsväsendet bästa möjliga förutsättningar.
