Beredskapstid igen
Smålandsposten har haft en lång serie där läsare fått följa med när bortglömda skyddsrum och installationer utforskats. På bara ett par dagar har denna kultur gått från fascinerande minnen till angelägna erfarenheter. I Lessebo har Civilförsvarsförbundet åter börjat med föreläsningar och verksamhet för att hushåll skall kunna förbereda sig på att härda ut en samhällskris.
Svenska Dagbladet frågade hur det står till med de svenska skyddsrummen. Ett udda inslag i Beredskapssverige: målet var att det skulle finnas skyddsrum till alla. I verkligheten blev det något som gjort byggprojekt dyra. Skyddsrum behövs idag främst i städer som utsätts för bombanfall, även om det skulle förekomma i Sverige är det inte många städer som skulle vara aktuella. Som Peters Bennesved, idéhistoriker vid FOI, sade till tidningen är problemet inte att det saknas skyddsrum utan att det saknas personer som tar hand om dem.
När man går på loppisar hittar man ofta påminnelser om den svenska beredskapskulturen. Små nålmärken från Sveriges beredskapsungdom, Samfundet Nordens Frihet eller Lottakåren. Denna kultur var förstås en reaktion på en mycket osäker omvärld och insikten om vad som kunde komma att stå på spel.
Man skall vara medveten om att beredskap innebär att använda resurser mindre optimalt. Att bygga upp ett matförråd kanske tar pengar från reskassan. En person som engagerar sig i Hemvärnet eller Civilförsvarsförbundet har kanske inte tid att också ta ansvar för orienteringsklubben eller kyrkokören. Men anledningen till att man ändå engagerar sig är att färdigheterna som byggs upp i dessa sammanhang kan komma att bli avgörande.
Mycket av den beredskap som fanns i Sverige monterades ned på nittio- och tvåtusentalet. En del av resursreserverna kunde användas till att ge fart åt andra verksamheter, sådana som berikat ekonomi och samhällsliv. Samtidigt har perioden av förutsägbar fred varit kort. Mellan grundstötningen av U137 i Blekinge skärgård och invasionen av Ukraina, med de hot som riktats mot Sverige, är det inte mer än fyrtioen år. Vår välståndsutveckling under samma tid hade definitivt klarat sig trots högre ambitionsnivå gällande beredskapen som tidigare generation byggde upp.
Eller? Kanske förutsatte dessa huvudsakligen goda år att man släppte tanken om säkerhet på egna ben. Att officerare fick söka sig till näringslivet, att ungdomar ägnat sig åt programmering och musik istället för scoutliv. Livet ur hand i mun är trots allt mycket effektivt precis som just-in-time-ekonomin. En pyramid med smal bas kan nå högre än en med bred, men står också mindre stadigt. Det viktigaste att ta med sig från vår svunna beredskapskultur är att premiera ansvarstagande och insikten om att världen är mindre förutsägbar än vi vill tro.
Det finns många föreningar kvar från 1900-talets ansvarskultur. Brukshundsklubbar, Frivilliga Flygkåren och många andra. I storstäderna lär det finnas goda möjligheter att ta hand om skyddsrummet i bostadsrättsföreningen. För den oroats av samhällets individualism lär den kommande tiden kunna bjuda på en annan bild när människor frågar sig vad de kan bidra med för att ta ansvar.
