Bistånd i kris
Det militära uttåget ur Afghanistan blev kaotiskt. I filmsekvenserna som talibanerna publicerat från deras segertåg in i Kabul kan man se hur lyxhus omgivna av höga murar vuxit fram under skydd av den västerländska regimen. Det är förstås en del av talibanernas propaganda. Husen står dock där oavsett om talibanerna filmat dem eller inte. Statliga biståndsmyndigheten SIDA räknar Afghanistan som ett av de femton mest korruptionstyngda länderna i världen.
För Sveriges del finns särskild anledning att intressera sig för hur korruptionen i Afghanistan sett ut och nu kommer att se ut. Svenska Afghanistankommittén (SAK) är en gammal och minst sagt väletablerad hjälporganisation i landet. Det är Afghanistans enskilt största arbetsgivare som håller igång skolor och samhällsnyttig verksamhet i alla delar av landet.
Utöver detta har Afghanistan länge varit den främsta mottagaren av statliga biståndsmedel från Sverige, ungefär en miljard kronor per år. Utan den militära närvaron blir möjligheterna till kontroll av pengarna kraftigt begränsade.
Det militära tillbakadragandet och talibanernas snabba övertagande har också gjort regeringens plan för biståndsutbetalningar föråldrad. I maj beslutades om att nästan fyra miljarder kronor skall betalas ut de kommande fyra åren. Dokumentet slår fast ett antal fokusområden som pengarna skall främja. Det är svårt att se att denna plan kan verkställas utan anpassning till en drastiskt förändrad verklighet.
Expertgruppen för Biståndsanalys ordnade igår ett seminarium för att presentera en analys av biståndet mellan 2002 och 2020. Rapportförfattaren Adam Pain har lång erfarenhet av biståndsarbete i regionen och kom med tung kritik mot hur Sverige ordnat sitt bistånd och särskilt regeringens styrdokument. Den som har fördomar mot progressiva som tondöva och naivt optimistiska får anstränga sig för att inte hälla vatten på sin kvarn.
Den huvudsakliga invändningen var att stora delar av insatserna villkorats med progressiva mål och förväntningar. Afghanistan är ett av världens fattigaste länder där familj och bygemenskap är avgörande för att uppleva grundläggande fysisk trygghet. Här har SIDA varit tondövt och inte anpassat sina strategidokument utifrån faktiska förutsättningar. Förbättrad infrastruktur kan också förbättra tryggheten, men kanske inte lika snabbt. Intrycket är att målet har varit att Afghanistan skall bli så likt Sverige som möjligt.
Staten har aldrig lyckats bygga upp ett skatteunderlag utan har i tjugo års tid varit helt beroende av extern finansiering. Med så bristande förankring ansåg Pain att den snabba kollapsen borde kunnat ha förutsetts. Med bättre kulturell förståelse borde det ha funnits en plan b.
Kristdemokraterna uttalade i veckan att partiet vill att det generella biståndet till landet skall avbrytas för att inte pengarna skall hamna i talibanernas händer. Det är förstås angeläget. Men gårdagens seminarium visar att det finns ett större arbete att ta sig an när det kommer till hur bistånd utformas: man kan hjälpa andra utan att försöka göra dem mer lika en själv.
