Blågröna Österrike
Österrike har efter långa förhandlingar fått en regering. Eller, om man skall vara noga, så väntas det ske i morgon lördag då landets miljöparti De gröna samlas för att rösta för att godkänna att man går in i regeringskoalition med det konservativa Österrikiska folkpartiet.
Det innebär att den unge regeringschefen Sebastian Kurz kan sitta kvar som förbundskansler, en position han haft sedan 2017. Fyra år tidigare blev han utrikesminister vid tjugosju års ålder. Nu ser det ut som att han lyckats säkra en andra mandatperiod vid makten för sitt parti genom att byta partner från det högerpopulistiska Frihetspartiet till det vänsterprogressiva De gröna.
En sådan manöver görs inte över en natt men återspeglar höstens valresultat: Frihetspartiet backade medan de andra två ökade starkt. I nuläget ser det ut att bli en enkel uppdelning av ministerposterna. Folkpartiet tar hand om de politikområden som man profilerat sig inom och De gröna likaså. Lag, ordning och åtstramad migrationspolitik går utan problem att sammanfoga med ökade klimatambitioner. Men för en del lär en sådan blandning ge en fadd eftersmak, partierna företräder nämligen olika ideologier och poängen med en ideologi är ju att svara på frågor även utanför det man håller allra närmast hjärtat.
Konservativa svar på klimatfrågor behöver dock inte vara oaptitliga för ett miljöparti. Ett av konservatismens ganska få tydliga kännetecken är synen på människan som, inte sällan med inspiration från kristendomens lära, ses som en tafflig typ med goda ambitioner som ofta hänfaller till egoism och själviskhet. Något som bäst motarbetas av ett samhälle som fostrar till ansvarstagande och förvaltarskap, något som i sin tur kräver goda institutioner som stödjer och manar till personlig mognad och oegennytta. Omsatt i politik uttrycks detta inte sällan som en misstro mot ambitiösa projekt som inte tagit med människans litenhet i beräkningarna.
Miljörörelsen präglas och splittras av sitt förhållande till den ekonomiska tillväxten. Vissa ser att innovation kan bidra till en grönare tillväxt och lösningar på de utmaningar vi ser. Andra ser ekonomisk tillväxt som ett hot som inte går att göra till något konstruktivt. Den senare inställningen är helt klart konservativ, den går ut på att sitta stilla i båten.
Om man lämnar ideologiernas drömlika värld och återvänder till den praktiska politikens kompromisser ser man snart ett kommunhus man känner igen. Växjös blågröna styre är ett konkret exempel på hur höger/mitten-styre kan kombineras med gröna ambitioner. Österrikes variant är förstås i större skala och med större skillnader mellan koalitionsparterna. Uttalanden från tunga företrädare för De gröna vittnar dock om att man är inställd på och införstådd med att politiskt inflytande kräver kompromisser. För de gröna väljarna lär det bli en större prövning. De gröna är i mångt och mycket ett identitetsparti, det innebär att kompromisser lär slå mot många väljares självbild. Det är en spänning som fler, även i Sverige, kan behöva öva sig i.
