Blåögdheten som sprängdes

Ledare Artikeln publicerades

Den grova brottsligheten fortsätter vara ett gissel i dagens Sverige, där skjutningarna och sprängningarna avlöser varandra. Det mest extrema uttrycket för den senaste tidens strida ström av våldsamheter är förstås bombdådet i Linköping förra veckan, där tjugofem personer och tvåhundrafemtio lägenheter skadades. Det hade lätt kunnat sluta mycket värre.

Foto: Johan Nilsson/TT

Explosionen i Linköping sticker ut eftersom den inträffade dagtid och var av en sådan magnitud. I övrigt är den representativ för den våg av sprängningar som rullar genom ett antal svenska städer. Statistik från Brottsförebyggande rådet ger vid handen att sprängdåden blivit fler över tid. Från januari till april i år anmäldes sjuttiofem sprängningar, att jämföra med fyrtionio under samma period 2018. Bara under loppet av ett dygn den här veckan skedde inte mindre än tre explosioner i Malmö.

När sprängningarna läggs ihop med skjutningarna och den höga frekvensen av andra våldsbrott framträder en bild av ett samhälle i snabbt förfall. Som Paulina Neuding påpekar i en artikel i Quilette (11/6) är nyheterna från Linköping något vi normalt förknippar med krigszoner och den svenska användningen av explosiver unik för ett icke-krigförande land.

Det är en vanlig fras, och tyvärr också en sanning, att vi varit naiva i Sverige. Blåögdheten går dock djupare än de flesta kanske tänker sig. Sveriges långvariga status av välorganiserad välfärdsstat har gjort att människor tagit vad de har för givet. Det finns en utbredd men outtalad tro på att allting ordnar sig till det bästa, och på att vårt samhälle och sätt att leva är en gång för alla vunna. Ordning eller trygghet är emellertid inte någonting guda- eller naturgivet som bara finns där. När svenska beslutsfattare ställts inför ett läge där detta är plågsamt uppenbart har de inte vetat hur de skall reagera.

Standardlösningen har varit verklighetsförnekelse och hårda ansträngningar att kontrollera det offentliga samtalet. Först när problemen blivit så allvarliga att undanmanövrer inte längre är möjliga har åtgärder vidtagits, men då har den nedåtgående spiralen redan hunnit bli ohanterlig.

Efter serien av sprängningar i Malmö utlovade justitieminister Morgan Johansson på välbekant manér tuffa tag mot kriminaliteten, i form av ny lagstiftning och ytterligare poliser. Givet den akuta belägenhet vi befinner oss i är frågan om det räcker. Med tanke på Linköping torde det enbart vara en tidsfråga innan någon sprängning skördar flertalet människoliv någonstans i Sverige.

Neuding menar att det är dags för statsledningen att erkänna att explosionerna utgör ett nationellt nödläge – något man inte kan annat än instämma i. Skygglapparnas, överslätandets och lappandet och lagandets tid är nu slutgiltigt förbi. Regeringen måste ta ett fast och samlat grepp om den grova brottsligheten innan situationen spårar ur ännu mer. Gärna i ett blocköverskridande samarbete där partipolitiska och strategiska hänsyn kopplas bort till förmån för det överordnade riksintresset.