Blytung maktfördelning
Det är inte lätt att sticka ut i EU. Sverige får gång på gång erfara att man i sammanhanget är en mindre betydelsefull part och att nationella egenheter inte respekteras när kompromisserna sker i Bryssel.
Så ser det i alla fall ut på ytan. Ofta visar det sig dock att Sveriges tilltryckta position kan härledas till överambitiös implementering av direktiv från EU-kommissionen. Den svenska jägar- och skyttekåren har de senaste åren fått bli varse detta intrikata växelspel. Först i och med uppdateringar av EU:s vapendirektiv som hotade att allvarligt begränsa möjligheterna till fortsatt övningsverksamhet. Kommissionens förslag var dåligt utformat och anpassat utifrån kontinentala problembilder, men den svenska regeringen ställde ändå upp på dess premisser.
Historien ser nu ut att upprepas när EU-kommissionen driver på för ett blyförbud inom hageljakten. Målet är att se till så att mängden bly ute i naturen, och främst i våtmarker, minskar. Det är en lovvärd ambition, som dessutom delas av stora delar av jägarkåren och ammunitionstillverkarna. Man gör sitt bästa för att ställa om till miljövänliga alternativ. Det är dock en omställning som tar tid och som borde präglas av lyhördhet.
Så har frågan förstås inte skötts hittills. Kommissionens förslag innehåller en definition av våtmark som innebär att stora delar av Sverige kan komma att räknas som våtmark och säkerhetszoner kring dessa. I veckan som gick beslöt regeringens representant i kommittén som tar fram förslaget att godta denna definition och avstå från möjligheten till att ändra det. En besvärande omständighet är att regeringen in i det sista varit mycket förtegen kring hur man ser på denna fråga trots att jägarkårens organisationer varit angelägna om att få svar.
Kommissionens förslag är nu antaget och kan inte ändras. Det betyder inte att Sverige kommer att få ett blyhagelförbud. Parlamentet i Bryssel kan fortfarande säga nej. Återigen lär dock Sveriges särprägel spöka igen. I Sverige är jakt och skytte folksporter på ett helt annat sätt än i stora delar av EU. Det är inte lugnande att vara utlämnad till europeiska politikers inlevelseförmåga.
Skulle parlamentet anta kommissionens förslag skall det slutligen implementeras av Sveriges regering. Här finns ytterligare möjligheter till förhalande och nationell anpassning. Men med en regering som redan ställt sig bakom ett förslag som helt sakar anpassning efter nationella förhållanden lär implementeringen bli som vanligt: bäst och snabbast i klassen.
Det är svårt att värja sig mot denna beslutsprocess. Den bästa strategin är nog att rösta för en regering som inte lämnar ifrån sig mer makt till Bryssel än den tvingas till. Den nuvarande har också en historia, från behandlingen av vapendirektivets uppdatering, av att lägga skulden hos Bryssel. Det är förstås ett svagt sätt att hantera kritik, men möjligheten kommer alltid att finnas så länge maktstrukturen ser ut som den gör.
