Bura in ekofascisterna

De fyra efterlyser hårdare tag mot denna typ av brottslighet och med all rätt. För det är alltså inte bara minkuppfödare utan även lantbrukare och jägare som faller offer för hot, skadegörelse och misshandel. Som de fyra skriver har attackerna inte bara blivit fler och och grövre under senare år utan även utsträckts till andra yrken. Även eftersöksjägare och till och med ridskolor har trakasserats.

Dessa ”aktivister” som de med förkärlek kallas, bör beskrivas med det ord som faktiskt är rättvisande: ekofascister. De drivs av ytterst av ideologiska motiv, som inte har med humanitet i dess egentliga mening att göra.

De fyra pekar på flera blottor i rättsväsendets hållning till ekofascismen. Dels är straffen för låga. Dels finns det ingen riktig ordning på den polisiära kategoriseringen och insamlandet av information. ”Vi vill därför att en utredare med särskild kompetens om denna brottslighet ska finnas i samtliga polisregioner och att brottslig djurrättsaktivism ska vara en del av den extremism som i dag är föremål för polisen på övergripande och nationell nivå.” Precis så. Inte minst i Kronoberg vore det hög tid med en sådan ordning.

Ekofascistiska brott bör behandlas just som en sådan brottskategori. Det handlar om organiserad politisk brottslighet. Författarna kräver också att man drar in bidrag till organisationer som stöder dessa grupper.

Allianspartierna. För högre straff och indragna bidrag. Det är som att hitta ett gammalt foto på en före detta flickvän där hon är glad och vacker. Man blir ju nästan tårögd.

Extremism i Sverige skall gärna vara på ett speciellt sätt. Politiskt och sociologiskt otvetydig. Antingen dramaturgiskt bullrande högerextremister eller fanatiskt trosbekännande islamister. Båda grupperna skall vilja spränga något. Men när det börjar närma sig uttryck som den liberala medelklassen känner sig hemtam med, då blir det mindre uppmärksammat. Antifascistisk aktion, AFA har inte på långt när fått den offentliga brännstämpel det förtjänar. Djurrättsaktivister knappt över huvud taget.

Men nu skönjs alltså tecken på att det kan komma att förändras. Sverigedemokraternas signatur saknas under debattartikeln. Men lite tyder på att de skulle ha starkare invändningar mot andan och inriktningen i den. Det borde alltså finnas goda förutsättningar för att skapa en riksdagsmajoritet för betydligt hårdare tag mot en rörelse som fått växa under fördömelsens radar alldeles för länge i Sverige.