Bygg bort pensionsbesvikelsen

Hälften av pensionärerna mellan sjuttio och sjuttiofem års ålder är överraskade över hur låg deras pension är. En dryg femtedel anger i Pensionsmyndighetens undersökning att den är mycket sämre än de trodde före pensionen. Det är en besvikelse som är svår att göra något åt utan att förändra vår kultur.

En effekt av Sveriges höga skatter och omfattande välfärdsåtagande som sällan diskuteras är de låga kraven som ställs på privatekonomiska färdigheter. De flesta svenskar kan slippa djupdyka i sina utgifter och inkomster och slippa upprätta långsiktiga planer för sparande och försäkringar. Vi behöver inget sparkonto för medicinska utgifter eller för högskoleutbildning, det mesta täcks av den gemensamma välfärden. Men därför blir också smällen hård när man väl hamnar utanför den breda fållan och därför blir beredskapen låg när man närmar sig pensionen och måste planera själv.

Ekonomiskt ansvarstagande lärs ut på hemkunskapen i högstadiet. Men det är färdigheter som ofta överskuggas av grahamsbullarnas mystiska tillredelse och som dessutom saknar praktisk tillämpning för de flesta sorglösa högstadieelever. Problemet är att denna sorglöshet ofta fortsätter även när den egna hushållningen materialiserats. Trettiosex procent av de vuxna i landet klarar inte av en oväntad utgift på tiotusen kronor.

Många pensionärer anger att de fått anpassa sin livsstil ekonomiskt sedan de gått i pension. Det handlar om att resa mindre, äta ute mer sällan eller att byta bostad. Det finns förstås inget egenvärde i att allt skall vara exakt likadant som när man arbetade men i kombination med att hälften anger att de fått oväntat lite pengar att röra sig med tyder på att dessa livsstilsförändringar kanske inte är helt självvalda.

En vanlig anledning till att ekonomin försämras för pensionärer är att tjänstepensionen betalats ut de första tio åren av pensionen. Det tyder på att även äldre, med många års erfarenhet är ovana att planera sin ekonomi längre än månadsvis. Ett tidigt uttag av tjänstepension kan förstås användas till att förgylla de år av pensionstillvaron som man kan förvänta sig att man har mest ork och störst socialt utbyte. Men det kan också användas till kloka investeringar som bäddar för bättre förutsättningar ännu senare på ålderns höst.

Med dagens höga skattesatser är det få som är vana att ta eget ansvar för större summor av fria pengar. Det märks också bland pensionärerna. De som faktiskt arbetar upp i sjuttioårsåldern är ofta höginkomsttagare eller egenföretagare: personer som redan tidigare har en vana vid att hantera pengar utöver det som krävs för månadsbalansen. I den här sammanräkningen måste man förstås också ta hänsyn till de som haft tunga fysiska arbeten under lång tid. Bland dagens sjuttioåringar är det fortfarande fyrtio procent som slutat arbeta helt vid sextiofyra års ålder. Nästan en tredjedel hänvisar till att man gärna hade arbetat längre om hälsan varit bättre eller om arbetsuppgifterna varit mindre slitsamma.

Det finns många poänger med att sänka skatterna och låta mer av välfärden vara avgiftsbelagd. Ett personligt ansvarstagande som börjar tidigt bäddar för att man är redo för livets olika skiften och kan slippa bittra överraskningar. Det är något som vår högskattekultur undergräver.