Byggboomen avtar, bostadsbristen består
Växjö kommun rapporterar att det råder brist på alla slags bostäder, i alla delar av kommunen. Samtidigt är bostadsbyggandet på väg nedåt, berättade vice gruppledaren Catharina Winberg vid Moderaternas Sverigemöte i Göteborg i helgen. Det kommer in färre ansökningar om bygglov för bostadsrätter – samtidigt som kommunen bedömer att det kommer att råda bostadsbrist även om tre år.
Rubriken för seminariet var Därför behövs en genomgripande reform av bostadspolitiken, och Växjös moment 22 illustrerar varför påståendet stämmer. Det är ett generellt dilemma för tillväxtkommuner – befolkningsökningen har varit snabb, men inte i grupper som har råd med nyproducerade bostäder. Det har uppstått en bostadsbrist som inte kan byggas bort. När reglerna för lån stramas upp, finns plötsligt ännu färre presumtiva kunder att bygga för. När byggtakten sjunker, påverkas dessutom bruttonationalprodukten och hela den svenska tillväxtmodellen vacklar.
Att Moderaterna nu strävar efter ett helhetsgrepp på bostadspolitiken, med genomgripande reformer som ambition, är ett välkommet steg bort från såväl denna mandatperiods passivitet och meningslösa subventioner som föregående alliansregerings blockeringar. Den svenska modellen på bostadsmarknaden har problem som är större än att de åtgärdas med regelförenklingar.
Särskilt välkommet är att Moderaterna i detta reformarbete funderar över hur det ska bli möjligt för människor med låga inkomster att äga sina bostäder. Detta är, om man vill vara lite högtravande, såväl en frihets- och jämlikhets- som en broderskapsfråga. Att äga sin bostad är en frihet – friheten att själv utforma boendet, att själv bestämma hur och när upprustning ska ske. Att äga sin bostad är också en form av jämlikhet – eftersom jämlikheten i ett samhälle avgörs inte enbart av inkomster, utan också förmögenheter som i mycket hög grad består av fastigheter. Och att äga sin bostad är en fråga om broderskap – om att investera i sitt lokalsamhälle och att slå rot. Eftersom Sveriges bostadsutmaning i hög grad är en migrations- och integrationsutmaning, är det extra viktigt att komma ihåg denna dimension.
Utvecklingen under denna mandatperiod har varit den rakt motsatta. Först har priserna stigit till följd av exceptionellt låga räntor. Och somliga hushåll som inte redan stängdes ute av prisläget, stängs nu ute genom amorteringskrav och lånetak. I detta läge blir ränteavdraget omfördelande – från resurssvaga till resursstarka.
Målkonflikten i en politik för att fler ska kunna äga sin bostad måste naturligtvis erkännas. Hushåll som har låga inkomster till följd av arbetslöshet eller nedsatt arbetsförmåga kommer alltid att vara riskabla låntagare. Ökad skuldsättning i svaga grupper är problematisk. Att hantera målkonflikter är dock politikens väsen. Och stora värden skulle stå att vinna med en bostadspolitik i linje med vad Moderaterna nu arbetar på. Den svenska ekonomin skulle bli mindre beroende av byggboomer riktade till grupper som egentligen är ganska små. Människors möjligheter att uppfylla grundläggande behov – att skapa ett hem och bilda en familj – skulle underlättas. Och för Moderaterna själva är detta nu närmast en moralisk plikt. Har man sagt att Sverige ska präglas av möjligheter som är lika för alla går det inte att bortse från att bostadsmarknaden för många snarare är en rad omöjligheter.
