#challengeaccepted

Rörelsen går ut på att man skall publicera en svartvit bild på sig själv och därefter utmana andra kvinnliga vänner att göra detsamma, samtidigt som man taggar #challengeaccepted. Detta sägs, i något vaga termer, främja kvinnokampen.

Sedan uppdagades det att det inte handlade om att ta vackra bilder på sig själv utan om något som faktiskt är viktigt.

Mäns våld mot kvinnor.

Rörelsen skall ha startat i Turkiet efter att ett uppmärksammat fall där en tjugosjuårig kvinna misshandlats till döds av sin pojkvän väckt uppror. Antalet fall av våld i hemmet har stigit i en oroväckande takt under pandemin.

Skamset har flertalet kvinnor nu pudlat i halvoffentligheten, ”Jag visste inte att det handlade om misshandel”. Rörelsen som från början hade en annan, och mycket viktig, kamp hade blivit kidnappad av selfiebehov bakom ordet kvinnokamp.

En sådan här hashtag symboliserar på många sätt dagens feminism.

Den viktiga grundtanken bakom feminism begravs allt oftare bakom det kraftigaste slagordet. Få verkar tänka efter, före. Nästan inga reflekterar över den djupare betydelsen av ism-en. De går med i trendtåget och i flertalet fall blir det som i detta. Ett viktigt problem försvinner i människans osvikliga strävan att uppvisa sin godhet i offentligheten.

Det är förståeligt att människor älskar den här typen av hashtagpandemier, de är trots allt nästintill kravlösa för användaren. Allt du behöver göra är att ta en bild på dig själv och addera ett svartvitt filter. Vips så är du en del av den feministiska kampen utan att i realiteten behövt ta ställning för någonting alls. Det är i sig lika meningslöst som en svart ruta.

Följden blir att ordet feminist håller på att urlakas till någon sorts t-shirts och hashtagsfeminism. Där feminist har gått från att handla om människors rätt till självbestämmande till att vara ett verktyg för klick och marknadsföring. Från Elin Wägner och kamp för det fria valet till symbolpolitik som Sveriges första feministiska regering.

Feminism handlar i grunden om att fokus skall flyttas från könet. Men nu hyllas du - för att du är kvinna - du skall röstas på - för att du är en kvinnlig politiker - och du skall kvoteras in som låtskrivare i Melodifestivalen för vad du har mellan benen och inte uppe i huvudet.

De som kritiserar hashtaggen möts samtidigt av stark kritik, inte sällan av andra kvinnor. Kritikerna sägs vara kvinnohatare.

Om och om igen upprepas mönstret: bär du inte knytblus för Sara Danius är du en motståndare, röstar du inte på Hillary Clinton för att ”I’m with her”, sviker man hela den feministiska kampen. Antingen är du med oss – eller så är du emot oss. Inget tvång, men paradoxalt nog ett socialt och samhälleligt tryck på kvinnor.

Den här typen av rörelser genererar inte bara flertalet röster till partier som förespråkar långtgående statligt tvång för att nå upp till jämställdhet. Det sätter en annan typ av strypsnara på valfriheten. I den feministiska kontexten får man inte vara en avvikande röst. Man skall bara tycka det majoriteten av andra feminister tycker.

Detta är långt ifrån vad feminism ursprungligen handlade om och heller inte vad den skall mynna ut i.

Det är något djupt tragiskt över att det första kvinnor som vill känna sig ”empowered” gör är att ta bilder på sig själva, och i samband med detta förstör en viktig kampanj som handlade om ett verkligt problem - mäns våld mot kvinnor.

Har mina kvinnliga vänner inte förstått att man kan lägga upp snygga bilder på sig själv utan synbar anledning? Handlar det om att man i så fall skulle erkänna att man tar dessa för att visa sig vacker? Sexiga selfies måste därför beskrivas som feminism, och kapitulationen inför viljan att vara vacker inför andra män(niskor) omskrivs till kamp.

Samtidigt kan jag inte låta bli att undra: om ”female empowerment” är att på trettio sekunder skriva plattityder om att ”kvinnor är starka” #girlboss #queen, efter att ha blivit nominerad av andra vänner, borde man då inte ta en riktigt funderare på vad det är man vill åstadkomma och inte gömma detta bakom en vacker bild?

Talar vi om empowerment är selfies ett dåligt verktyg för att lyfta upp inspirerande kvinnor. Varför länkar vi inte i stället till verk av kvinnliga författare eller inspirerande kvinnliga politiker?

Makten bakom sociala medier skall trots allt detta inte underskattas. Trender som dessa bör därför användas för att faktiskt göra skillnad, likt metoo, och inte reduceras till en tom hashtag. Inspirerande kvinnor förtjänar att hyllas och verkliga problem i samhället förtjänar att uppmärksammas. Men dessa försvinner inte genom en svartvit selfie utan genom att faktiskt agera. Att ta en bild och lägga upp är inget annat än ett enkelt medel för dig att känna dig god och sedan inte göra mer.

Nåväl. Här får ni alla en snygg bild på mig som illustration. För att jag stöttar kvinnor.