Cyniska statsvetare och tillitsfulla väljare

Partierna anses då, skyddade av ett allt ymnigare statligt partistöd, fjärma sig från väljare, sina medlemmar och från sina egna ideologier. Det konstiga är att detta sker samtidigt som allt fler medborgare uppvisar ett större förtroende för såväl partier som politiker. Det verkar som om väljarna är från planeten Venus och statsvetarna från planeten Mars.

Enligt många partiforskande statsvetare är det bristen på sakpolitisk konkurrens mellan partierna som är det tydligaste tecknet på att partierna inte längre främst representerar traditionella väljaregrupper som arbetare, bönder, tjänstemän och liknande. Istället anses partierna ha växt ihop och blivit en del av staten. Inför väljarna representerar då partierna staten, istället för att representera väljarna i staten. Väljarna ska då sakna de politiska konflikterna och den ideologiska debatten och uppfatta att partierna liknar varandra. Därmed ska väljarna känna sig främmande inför partierna och låta ett politikerförakt blomma ut.

Problemet med dessa teorier är, bland annat, att väljarna inte alls verkar följa det mönster som en stor del av partiforskarna stakat ut åt dem. I flera länder har väljarnas förtroende för politik, partier och politiker ökat. Enligt väljarundersökningarna som genomförs på Göteborgs universitet har förtroendet för politiker och partier ökat de tre senaste riksdagsvalen. Inte sedan 1960-talet har politikerförtroendet mätts som lika stort som vid riksdagsvalet 2010.

En närmast hädisk tanke börjar smyga sig in. Tänk om de partiforskande statsvetarna har haft fel. Tänk om det är så att väljarna inte längtar efter hårda ideologiska debatter om stora avgörande frågor, utan istället önskar sakliga och pragmatiska diskussioner om små problem.

Men kanske är det, trots allt, inte någon motsättning mellan väljarnas ökade förtroende och statsvetarnas teorier. Det kanske inte är bristen på ideologisk kamp som väljarna gillar, utan att dess frånvaro tvingar fram en förändrad taktik från partiernas sida. När ideologierna tynar bort börjar politikerna tävla på andra områden om väljarnas gunst. Förtroende och kompetens blir då viktigare faktorer i valkamperna. Om partierna satsar hårdare på att framstå som förtroendefulla är det måhända inte så konstigt att väljarnas politikerförtroende ökar när den ideologiska splittringen avtar.